Det vackra huset i Mollebergsbacken - om 150 ar av turism vid Kullabergs fot

Subtitle

Mölleblogg

Idyllen i Ransvik under 1910-talet

Posted by Erik Magnusson on May 16, 2011 at 2:15 PM


Badbild från Ransvik från början av 1910-talet. "När ni ser närmare på människorna, så drar ni litet på munnen", skrev läkaren och Mölleentusiasten Paul Rosenius.



Lundaläkaren Paul Rosenius gav 1929 ut skriften "Vandringar och färder" (CWK Gleerups förlag), som innehåller hans samlade artiklar från 1910- och 1920-tal. I kapitlet "Idyllen i Ransvik", som återges här, skildras en promenad från Mölle till stranden i Ransvik under tidigt 1910-tal.


 

DET ÄR INGEN SOM MED SÄKERHET vet, hvem det var som började. Om det var de svenska herrarna, de unga flotta kandidaterna, som voro så väl situerade att de aldrig ett ögonblick menat avvlvar med den löjliga, juridiska examen de läste på, och att de kunde de sju tunnor tusan i den gängse anständighetsbegreppen.

 

Eller om det var danskarna, som ju alltid varit lösa i sederna.

 

Eller om det var tyskarna, som man ju kunde vänta hvad som helst utaf, dessa ofina, upprörande friska människor, hvilkas skräniga lifslust var som ett destillat af öl och korf. De voro ju som en enda badfamilj här bland barbarerna som de knappast observerade.

 

Därmed må nu förhålla sig hur som helst, badlifvet i Ransvik hade, som så mycket annat af betydenhet, vuxit fram ur en ringa begynnelse, dess utveckling var det oansenliga fröets, som blir ett träd och öfverskuggar landet. Det har blifvit en ny form för mänskligt samlif och en ny lifsåskådning med ödesdiger smittosamhet, en utsikt med perspektiv som öfverväldigade alla, både dem som blefvo allvarliga och betänksamma och dem hvilka logo och lyste upp, som inför en ny, strålande dag.

 

Badandet i Ransvik betecknar helt enkelt ett rekord. Sällskapslifvet i Ostende och Trouville och Skagen och allt hvad de heta, de mångomtalade strandtaflorna med blåa himlar öfver bara armar och bara underben, de äro meningslösa ansatser och blodfattig flärd mot detta nya som spirat upp vid Kullabergets fot. Det är, som man sagt i dessa dagar: de stora tankarna födas i utlandet men förverkligas i nordanlanden.

 

Där människor falla eller människor stiga, äga de ju i grunden ingen skuld och ingen berömmelse – de drifva redlösa under högre makter. Och om folk en gång i världen skulle förledas att lefva som gudar, hvar och när skulle väl detta ske, om icke en julidag vid Kullaberg!

 

Hvar skulle den djärfva, ljufva sagan diktas, om icke på den fläck af jorden, där ett äfventyrsland ligger den lystna, förkomna förfiningen nära? Hvar skulle experminettet vågas, om icke i det lilla, lyckligt undangömda hörn, där jorden lyfter sig ur tegars rikedom och dagrars fina drömmar, upp mot haf och vind och äfventyr?

 

Ah – hur lyftes icke allt därute! Hur jordens platta bröst tar eld och växter, fylles som en barm, stiger som en våg, ger höghet och helgd åt allt hvad den ur nyttans fattigdom på färg och glans bär upp mot höjderna, gård och väg, ängar och gärden och sädesfält! Hur dungarna församlas, hur skogar tätna på slänterna, hur de höga träden stå som frälsta högt däruppe, där stormen kläder af dem!

 

Allt landet far samman i berget, kastar sig upp på segervagnen, stöttar härföraren. Och bergkolossen går ut i känning af oceanen som luftar in i Kattegatt och den har rytm öfver hvälfningar och sänkor af ett världshafs våg och dyning. Ah – dessa ljungröda åsar som bada i rymd, pannor som renblåsts, kyliga, klara, nakenhet högt öfver låglandet, frihet, härlighet högt öfver alla de må hyggliga borgare som resonera och inte våga.

 

Ni har fått en god och stadig frukost, kära nykomling, låt nu mig få ta eder om hand, er första förmiddag i vårt kära Mölle! Förvåna er icke öfver min tillgänglighet, alla människor bli så vänliga på denna välsignade strand. Man känner det, som om man just nu vaknat till det verkliga lifvet, och som vore det blott en natt af drömmar utan betydelse, allt det brackiga sattyg som ligger bakom en.

 

Jo, jag vill lofva att utsikten duger. Man var att börja med lite orolig för alla dessa egna hem som ogeneradt slogo sig ned båda här och där uppåt berget, alldeles som folk på söndagsutfärd i ”det gröna”. Men man vänjer sig. Det har kommit något sant mänskligt öfver berget, och människorna äro nu en gång inte poetiska. Vår fantasi blir ju gärna något tunn och osäker i längden, och nu ha vi i varje fall fått det muntert uppe i backarna. Naturen blir lätt litet ledamt melankolisk att dras med. Nu spelar det öfver alla kullar och släntor liksom ett bredkindadt grin, och det rullar liksom ett skratt nedför backarna, som från den hvilken de tryggade pekunierna lärt att njuta lifvet på det enda hållbara sättet och ta svärmeriet ofvanifrån, såsom man understundom luktar på sina rosor i örtagårdarna. Och det är något underbart med denna natur, med detta långväga vindsus och detta vågbrus, nynnande om alltets sammanflytande, som kommer kälkborgeriet att få något rörande öfver sig och erinrar oss om att vi alla äro människor.

 

Där bortom Bökebolsvången blir berget åter fritt, där går det vildt och stenigt ända ned i hafvet. Men äfven därute vill allt lefva och hålla samman. Vågen slår upp och vill dra med sig tillbaka, bränningen sköljer och rifver loss, så klippornas röda kött ligger naket högt upp öfver strandlinjen. Se, hur det klänger uppförslänterna, som för att rädda sig från de våta famntagen, allt det som växer på berget!

 

Stormen ligger på och pinar, se hur det hukar sig ned och tränger sig samman, allt det som skjuter blad och blom! De ligga som en ragg upp öfver sluttningarna, de täta snåren af bok och lind, af björnbär och rosenbuskar. Och ännu högre upp, där ekarna hunnit växa till skog, märk hur alla kronor dra sig samman öfver grenarnas armar, knutna mot stormarna som de vilja stänga ute för blomstrens lif inunder dem!

 

Så ser ni ändtligen Ransvik där borta. Så här långt ifrån kan ni endast ana, hvilken sällsam romantik som skapas av idyllens möte där med hafvets och klippornas allvar. Där sjunker dalgången mellan berghvalven, och dalgången är fylld av skog. Ni ser mörkret som smyger mellan löfmassornas kupoler, och ni får känning af grön mark i sval halfdager under träden. Där bortom, mellan kullar och dunkelgröna dungar, skymta åkerfält och äng. Och öfver skogar och berglinjer spännes, i slösande klarhet, den ljusa sommarhimlen.

 

Om friden öfver denna arkadiska ängd en gång skulle brytas, om en gång, efter den långa, drömmande stillheten, man och kvinna skulle börja röra sig på fälten och i skogarna eller där nere p åden steniga strandbrädden, så borde de förvisso, kära främling, icke bära byxor och rockar och kjolar och kastrullhattar.

 

Det var detta människorna kände som en dunkel skönhetslifvets lag, när de kommo för att mötas i Ransvik. Och det var denna höga idé som alltid skulle bringa förlåtelse och helgd, när helst experimentet på någon punkt ville törna emot de praktiska svårigheterna.

 

Låt oss ändtligen ge oss af! Vi ta skogsvägen dit och gå klippstigen tillbaka. Här uppe bo den namnkunniga Kullafotografen, men han är inte hemma, han är i Ransvik. Här svänger ”Italienska vägen” – långt därnere ser ni ”Svarta hallar”. På dem har det målats, med stora hvita bokstäfver, på ena sidan Herrar och på andra sidan Damer. Men där badar ingen.

 

På vägen komma sällskap med stafvar och badlakan. Se hur de brösta sig, tyskarna, i lodenkapporna och sportstrumporna! Se hur käckt de trippa, damerna med slöjor om hufvudena, täckande en skönhet som sällan existerar. Evoë, evoë, man går till fest, man går till sagospelet i Ransvik!

 

Här vid ingången till skogen bor Kulla Nils Petter, här få vi limonad och sockerdricka, och här få vi äta af vildhallonen innanför stengärdet, och om vi snacka litet med frun, få vi höra hur rent galna människorna är nu för tiden. Nu lämna vi Nils Petters och dessa sällsamt kringstängda små gårdar med ett sädesstycke på ena sidan och en bergklint på den andra, hvilka komma oss att sucka i olycklig trånad – och öfver oss stå bokarna. Ni hade aldrig drömt om denna stora skog här uppe. Det mörknar under bladmassorna, det är fuktigt bland löfven. Här blommar månviolen, ett sällsynt blomster – det finns mycket af sådant, som man sällan möter, på detta underbara berg.

 

Nu lämna vi vägen, och det bär nedåt under kronorna. Det stupar brant emellanåt, håll tag om träden! Nu skymtar himlen, nu glänser hafvet. Nu träda vi fram ur löfhvalven, och solen strålar. Ni sluter måhända ett ögonblick edra ögon – för den starka dagern och för detta, aldrig förr upplefvade som möter eder. Hell, egeiska kust, hell människornas återfödda guldålder!

 

En strandbädd af hvita och skärröda och mörka stenar, rundslipade af hafvet under århundraden, dragen in mellan klipphällarna och med den klättrande skogen bakom sig, den täta väggen af grönt, med små hvalf inunder, förande in i dunklet. Sol på böljorna som rulla fram och slå och skumma, på den blankvåta tånglinjen, på stenarna och klipporna, på buskarna och blomstren och människorna.

 

När ni ser närmare på människorna, så drar ni litet på munnen. När ni kommer igen i morgon – och ingenting är vissare, kära nykomling, än att ni kommer igen i morgon – skall edert leende ha undergått, låt mig säga en kultivering. Ni ler då ej längre af principiella betänkligheter, ni ler då endast när den mänskliga komiken blir eder öfvermäktig. Öfver hufvud les det mera sällan bland stamkunderna här. Och allvaret, som behärskar stämningen, är ytterst fotadt på erkännandet af ”människans rättigheter”.

 

Denna lilla strandremsa af ett tjogtal meters bredd är den enda, berkligt inbjudande badplatsen. Hvarför skulle, i tider som våra, damerna vara mera anspråkslösa än herrarna, och hvarför skulle herrarna dra sig tillbaka, därför att damerna kommo tillstädes? Men för det andra komma de flesta hit för att bada och inte för att gapa.

 

Betrakta en smula dessa något äldre herrar, af hvilka man under en half timme endast ser hufvudena öfver vattnet! De sitta med ”knäna böj” för att följa med det växlande vattenståndet och ständigt hålla kroppen till hakan i det välgörande elementet. Hvilket omutligt allvar i denna njtningsrika hälsovård! Hvilket hyggligt straff och hvilken säker upprättelse efter stekarna och groggarna under årets tre fjärdedelar! Hvilket flåsande och pustande under outsägligt välbefinnande!

 

Man känner sig så lätt som en yngling – tack vare den arkimediska lagen. Man rör bara litet på armarna, sakta och behagfullt som fenor. Och knuffas man fram en gång och, när vågen går tillbaka, de svällande mjuka bröstmusklerna blottas och den bastanta magen, så gömmes man, ögonblicket efter, på nytt i böljorna. När dessa gestalter, efter väl fulländadt värf, sakta och värdigt föra sina hundra kilo tillbaka öfver strandbädden till de mera fredade stenplatåerna på ostsidan, så kan man på dem tillämpa skaldens ord: Sie fragen nicht von Mann' und Weib.

 

Men nu för tiden hör det ju till de mänskliga rättigheterna att bada ej blott i vatten, utan också i luft och sol. Och därför äro strand och klipphällar fulla af badande som sitta och badande som ligga, orörliga som medvetslösa, och badande som promenera omkring i sina små simbyxor.

 

Och damerna då! Naturligtvis ha de simdräkter som gå ända ned ett stycke mot knäna, de ha sandaler på fötterna och badmössor öfver väl uttänkta frisyrer, och de äro inte mera dekolleterade än vad som tillåtes på en fashionablare bal. Och äfven de behärskas af ett allvar som kastar tillbaka alla små anmärkningar. Man sköter i första hand sitt höga plaisir.

 

Att kylas af det svala hafvet, att styra ut på säkra armar, höjas och sjunka med vågorna och känna en ilning af äfventyret: att ha djupet under sig och makrillstimmet tjusadt af den skära köttfärgen! Att ligga hvilande i grundvattnet och känna tångens skogar susa om ens lemmar, lindas af sjögräset, kittlas af den slemmiga, styfva blåstången och smekas varmt af den fina alg som står lik en sky kring stenarna!

 

Men det är till sist ett allvar af än högre valör som besjälar de badande i Ransvik. Det är en förnimmelse af mission som styr den enskildes såväl som hela församlingens görande, en sträfvan att skapa skönhet kring den ohöljda, mänskliga naturen. Denna sträfvan har blifvit en religion, en rörelse. Och här som eljest ges det stadier i nådens ordning. Hon är en prästinna på god tro, den härdade, välvuxna ungmö som, med den våta, transparenta baddräkten tätt sluten intill hvarje kroppens linje, blek och allvarlig går omkring i alla väder bland sina herrbekanta.

 

Men den något äldre och något vidlyftige herre som står därborta på stenplatåen och släpper ner bakskörtet på skjortan i sina byxor, fullständigt utan begrepp om, huru en sådan akt kan höjas till en vacker konst, han har, mänskligt att döma, rätt långt igen till fullkomningen.

 

Tyskorna, som utgöra majoritet på spinnsidan, handskas ännu något burleskt med skönhetskrafvet. Från sina afklädningsgömslen bland buskar och små skyddande stenknösar dyka de upp med glada färger på sina badmantlar och störta rakaste vägen till vatten, ty behagfullt balanserande i hal och ojämn terräng ligger inte för deras nation. Men när dessa kvinnor i badet danda ringdansar med sina storskrattande landsmän, eller när sällskapen gruppera sig ute på klipporna ute i vattnet, så har det i någon mån lyckats för de många hvad som låg utom räckhåll för den enskilda.

 

Af den storvuxna kvinnan som reser sig högre än de andra, med ett badlakan i antika beck fallande snedt öfver bröstet, har det blifvit en gudinna, en Germania, och en skräckinjagande skönhetsvakt äro männen omkring henne med sina spända bröst och sina duktiga armmuskler.

 

Om sådana tablåer icke alltid skulle själfmant forma sig, så är det Kullafotografens sak att arrangera dem. Med parasoll öfver sitt blottade hufvud springer han omkring och ordnar, och kameran på det väldiga stativet står midt i vimlet, vaktad af fiskargubben, den hederliga gråhårsmannen, som aldrig drömdt att bli dragen in i sådana sysselsättningar.

 

Men denna verkan i klump betyder dock icke det yttersta målet. Kulturens mening är ju till sist individen. Den tyske gentleman som, iförd pincené och minimala simbyxor, gar omkring och regerar med sin kamera midt i strandfältet, har förtjänsten att ännu icke äga någon mage, men för resten skräpar han för mycket.

 

De båda brunstekta sportsmännen däremot, de äro präktigt dekorativa. De sitta oberörda på sina stentroner, och när någon af dem reser sig för att gå ut i hafvet, bred om skuldrorna och vuxen hög som en gran, då mena män och kvinnor emellan sig att den, som vår Herre gjutit i den formen, han gör människorna en tjänst med att visa sig utan kläder.

 

Men – har ni hört talas om de båda danska systrarna? De ha rest sin väg nu, och när man tänker på dem, lyser inte längre solen. Damen i blått, hon som dag efter dag poserar efter samma lilla program, en kokett Loreley, som sticker foten i vattnet och drar den skrikande tillbaka, som placerar sig i sin gryta där nere mellan stenarna i vattnet och slåss med sjögräs med sina kavaljerer, hon blir i längden litet ledsam.

 

Den nygifta, som ligger skön och blyg i strandskvalpet ,kurtiserad af sin förälskade herre och man – ha hon och han betänkt att det midt i den höga skönhetskulten kunde finnas någon syndare som finge lust till sin nästas hustru?

 

Men de unga systrarna, de förtjusande flickorna Möller – å, det var den stora synen, undret efter hvilket alla törstade. De syntes på klipphöjden där uppe, och om deras unga lemmar stod ett sken som från de solbegjutna blomstren på vildrosbusken. De höllo hvarandra i hand när de långsamt, steg för steg, som i olympiskt festtåg, skredo ned till stranden och människorna. Från deras ansikten strålade ett flickleende som kom alla där nere att synas goda. När de hunnit stenkumlen nere vid vattnet, höllo de inne en stund, medan männen, i andlös bäfvan inför visionen, slogo en vid ring omkring dem.

 

Ingenting hade makten att väcka och att samla så som flickorna Möller. Det kunde bli dåsigt i solgasset ibland, och solbadarna och åskådarna kunde slöa till inför de vanliga företeelserna. Då tog den i dem som en vindstöt i stillheten, lystringen, som flög öfver människohopen: Nu – nu gå flickorna Möller i badet! Man vände sig, och man reste sig, och det var en lust att lefva.

 

Och när man till sist gick hem på klippstigen, så var det som om de himmelska systrarna följde en. Flickorna Möller voro i vildrossnårens knoppar. Flickorna Möller voro i doften från de blommande lindarna.

 

Hon som var äldst, hon i det ljusa håret, hon var den allra sötaste, Irmelin kunde hon heta –

 

Irmelin Rose,

Irmelin Sol,

Irmelin alt, hvad der er dejligt!

 

- - - -

 

Fotnot 1: Paul Rosenius (1865-1957) var läkare, ornitolog och författare. Han var brorson till väckelsepredikanten Carl Olof Rosenius. Han blev fil kand i Lund 1887 och läkare i Malmö 1895. Under studieåren var han medlem i De unga gubbarna och senare Tuakotteriet. Flera av dessa lundaakademiker förblev livet ut trogna besökare i Mölle och på Kullaberg.

Paul Rosenius är också känd för sina rese- och naturskildringar, men även hans ornitologiska böcker väckte intresse eftersom Rosenius var en av de första i Sverige att fotografera fåglar. Han var även aktiv i naturskyddsfrågor, bland annat genom artiklar i dagspressen.


Fotnot 2: Ytterlighare badbilder från Ransvik finns på följande länk: http://www.hotellmolleberg.com/apps/photos/album?albumid=10684527

Categories: None

Post a Comment

Oops!

Oops, you forgot something.

Oops!

The words you entered did not match the given text. Please try again.

Already a member? Sign In

2 Comments

Reply Olle N
12:35 PM on May 23, 2011 
Systrarna Möller verkar ha varit trevliga bekantskaper. Finns det måhänd några förnamn på de båda systrarna?
Reply Sune M
4:14 PM on May 31, 2011 
Om den ena systern hette Irmelin kanske den andra hette Hermelin...