Det vackra huset i Mollebergsbacken - om 150 ar av turism vid Kullabergs fot

Subtitle

Mölleblogg

view:  full / summary

Ett sekel senare: ett nytt fartyg till Kullen

Posted by Erik Magnusson on July 17, 2012 at 7:15 AM Comments comments (0)


Ångfartyget s/s Helsingborg stävar in i Mölle hamn den 24 juli 1912. Dess ankomst skärpte konkurrensen med järnvägen och förstärkte 1910-talets redan strida besöksströmmar till Kullen.

 


I DESSA DAGAR HAR det gått precis etthundra år sedan Mölle kom att trafikeras av ett nytt ståtligt fartyg. Ångfartyget s/s Helsingborg sattes i juli 1912 in på rutten Köpenhamn-Helsingborg-Mölle och var ett fartyg som kunde lasta 950 passagerare. Det sjösattes mindre än två månader efter jätteångaren Titanics förlisning på Nordatlanten.


Ångfartyget Helsingborg beställdes i april månad, löpte av stapeln den 8 juni och gick den 10 juli 1912 en första provtur, enligt dåtida bedömare "en synnerligen skyndsam expediering av Københavns Flydedokk och Skibsverft". Det hypermoderna ångfartyget kostade Öresundsbolaget 439 000 kronor.


Höganäs Tidning gav en detaljerad beskrivning av det nya Öresundsvidundret:


”Ångaren är försedd med en modern triple expansionsmaskin på 1 200 hästkrafter, har en längd af 192 fot och är 33 fot djup från kommandobryggan. Farten är omkring 15 knop, hvilket åstadkommer en snabbare resa till Mölle än med öfriga ångare på denna trade hittills.”


Ångfartyget Helsingborg kom på ett första besök till Mölle onsdagen den 24 juli 1912. Fartyget gled majestätiskt in i Mölle hamn vid tvåtiden på eftermiddagen, smyckat med ett färgsprakande flaggspel. Ombord fanns en rad dignitärer, specialinbjudna till premiärturen av det svensk-danska Öresundsbolaget.


Resenärerna lät sig imponeras av ett fartyg som var försett med alla bekvämligheter som en kräsen fartygspassagerare kunde önska. Det var lite av Amerikaångare över ståten. Över däck fanns matsal, röksalong, salong för icke rökare och ett rymligt konversationsrum.


”Priset i fråga om inredningen tager onekligen den salong, som är afsedd för dem som icke röka. Den är hållen i björk, såväl väggar som möblemang”, skrev Höganäs Tidning.


De passagerare som sökte sig ner under däck kunde slå sig ner i ytterligare två eleganta salonger, en akterut och en föröver. Strax intill aktersalongen fanns dessutom sexton passagerarhytter med liggplats för 32 personer.


Fartyget styrdes in i Mölles trånga hamn av kapten F. Hultberg, som tidigare varit befälhavare för hjulångaren Gylfe. Bland Hultbergs passagerare fanns grosshandlare Cornelius Faxe, riksdagsman från Malmö, generallöjtnant Axel von Matern, vice ordförande i Helsingborgs stadsfullmäktige, samt tre representanter för den allt mer moderna infrastrukturen i Mölle municipalsamhälle: hamnkapten Anders Elfverson, stationsinspektör Adolf Malmsten samt A.V. Petersen, trafikchef vid HMÖJ, Höganäs-Mölle Järnvägsaktiebolag.


”De hälsades av de talrika och allestädes närvarande badgästerna, hvilka synbarligen voro mycket nyfikna på denna nya tillökning till de passagerarfartyg som dagligen besöka Mölle”, hette det i ett referat i nästa dags Höganäs Tidning.


Det blev ett timslångt uppehåll i Mölle under premiärturen för s/s Helsingborg. Under den tiden hann det lilla ångfartyget ”Arild” stäva fram och tillbaka runt Kullens spets på sin väg till och från Arildsläge.


”Snart kallar emellertid ångarens ånghvissla gästerna tillbaka”, hette det i Höganäs Tidnings referat, ”som också alla med berömvärd disciplin hastigt infinna sig, och med detta korta besök fick Mölle för dagen låta sig nöja.”


Kapten Hultberg hade emellertid inte bråttom tillbaka söderut i det strålande sommarvädret. Han lät fartyget stäva för sakta maskin utefter Kullabergets allvarliga klippbranter. Under tiden åt de inbjudna gästerna en präktig middag i den charmanta matsalen. Det hölls tal med åtföljande skålar.


Enligt Höganäs Tidnings utsände erinrade Cornelius Faxe om att Helsingborg i Öresundstrafiken hittills ”kanske icke alltid varit så väl tillgodosedt, men uttalade en önskan att det i och med den nya båten måtte blifva bättre”, samt att trafiken måste växa och ökas, ”så att vi snart få göra en proftur med en systerbåt till 'Helsingborg'.”


Därefter reste sig Axel von Matern upp, tackade å de inbjudnas vägnar och uttalade desslikes helsingborgarnes tack för den av Faxe utbringade skålen.


”Det är naturligtvis svårt att skåda in i framtiden”, sade han, ”men det förefaller åtminstone dock som om den nya ångaren skulle föra Köpenhamn betydligt närmare Helsingborg. Jag hoppas att de förhoppningar, som ställas på den nya båten, måtte i rikt mått förverkligas”, sade generallöjtnanten och utbringade en skål för de förenade bolag som trafikerade Öresund.


Därefter kommenderade kapten Hultgren full fart söderut med kurs på Helsingborg. Gästerna serverades kaffe på däck och vid 8-tiden var ångaren åter i 'Sundets pärla'. Sedan Hultgren släppt av de svenska hedersgästerna seglade han vidare mot Helsingör och Köpenhamn.


Fredagen den 26 juli sattes s/s Helsingborg in i reguljär trafik på Mölle. När Öresundsbolaget i början av oktober gick över till vintertidtabell upprätthöll fartyget trafik endast mellan Köpenhamn och Helsingborg.


Efter de första dagarnas trafik på Kullen kunde Höganäs Tidning vidarebefordra följande avlyssnade samtal på kajen i Mölle om ångbåtstrafiken till Köpenhamn, uppenbart inspirerat av vårens stora samtalsämne – förlisningen för s/s Titanic:


”För min del töcker ja”, sade Möllebon Per, ”ad de ä vårdslöst å lasta så många mänskor på en så'n liten båd”.


”Ja”, svarade hans kamrat Lars, ”de ä då säkert.”


”Tänk om de ble en storm, så ad båden förliste, va tror du ad di dan kunne göra?”


”Där va ingenting ad göra, di kom ad dronkna allihop, for di smau sniporna te räddningsbådar di har, kan man inte räkna!”


”Nå, hvem tror du ad man skulle skjuda skullen pau?”


”Ja-a-a, ja kan inte ved om de ble kaptinen ella bolaged.”

 

Bilden från sommaren 1912 visar köks- och serveringspersonalen ombord på s/s Helsingborg. Fotografiet, taget av hovfotograf Peter P Lundh, torde härröra från något av fartygets allra första anlöp i Mölle.

Har ha vi det ljufveligt - boken om hotellen kring Kullen

Posted by Erik Magnusson on June 15, 2012 at 5:50 PM Comments comments (0)



"HÄR HA VI DET LJUFVELIGT, hotell och pensionat i Mölle och Arild genom tiderna".

Det är titeln på en coffee table-bok över 288 sidor med över 800 fotografier och illustrationer och som tar upp turismen kring Kullen ur ett historiskt perspektiv.

 

Boken har givits ut med ett Mölle-omslag och ett Arildsomslag och finns att köpa för ca 295 kronor på följande försäljningsställen:

 

Höganäs bokhandel, Höganäs

 

Killbergs bokhandel, Helsingborg


Bokus.se på Internet

 

Hamrelius bokhandel, Malmö

 

Bokvalet, Fridhemstorget Malmö

 

Killbergs bokhandel, Ängelholm

 

Ica Skeppet, Nyhamnsläge

 

Ica Skutan, Brunnby

 

Boklådan, Mölle hamn

 

Knafves krimskrams, Mölle hamn

 

Höganäs museum, Höganäs

 

Slotts- och kafébutiken, Krapperups slott

 

Ransviks kafé, Ransvik

 

Återförsäljare kan beställa boken från Frederic Täckström på "Stilbildarna i Mölle", telefon 042-347252 eller 070-7264854 eller via mejl till frederic@sbmolle.com

 


Om August Strindbergs visit vid Kullen

Posted by Erik Magnusson on May 22, 2012 at 2:45 PM Comments comments (0)

 August Strindberg.

DET ÄR HUNDRA ÅR sedan August Strindberg dog. Därför har 2012 utropats till Strindbergsåret med otaliga evenemang landet runt.


Ingenstans – utom här på Möllebloggen – lär det påpekas att August Strindberg hade ett speciellt förhållande till Mölle och Kullen.


August Strindberg passerade Kullen till sjöss redan 1869, besökte Mölle en första gång på 1880-talet och återkom till byn på en kortare reportageresa i december 1896.


I boken Legender berättade han om hur han under denna rundtur i Skåne gjort ett mardrömsliknande besök i Mölle i vilket ”djävulen hade ett finger med i spelet”.


Strindberg var i akut penningnöd och hade tagit sig från Lund – ”den lilla hemligsfulla staden, som man aldrig blir klok på”, enligt Strindberg – till Bosjökloster, Helsingborg, Höganäs och Mölle för att skriva fyra små essäer i artikelserien ”Skånska landskap, med utvikningar”. Beställare var hans vän Gustaf Gullberg, chefredaktör för den nystartade Malmö-Tidningen.


August Strindberg såg till att sälja artiklarna vidare till Svensk Natur, Svenska naturskyddsföreningens tidskrift, som 1897 publicerade en längre sammanfattning av de fyra artiklarna.


Strindberg måste ha hört åtskilligt berättas om det mytomspunna Kullen av sina vänner från Köpenhamn, Lund och Berlin. Flera av dem var trogna besökare i trakten, bland dem lundaläkaren Paul Rosenius, botanikern Bengt Lidforss, redaktören Waldemar Bülow, litteraturvetaren Johan Mortensen och författaren Ola Hansson. Strindberg visste till exempel att utsikten över havet från Mölle var vida berömd.


Det är inte helt lätt att tolka hur Strindbergs korta irrfärd på Kullen och i Mölle gick till, men det tycks som att han under sitt halvdagsbesök i byn den 12 december 1896 gjort hastiga besök på såväl Hotell Mölleberg, Hotell Kullaberg som Hotell Corfitzon. Och möjligen var det en av Gröna änkans döttrar på Hotell Mölleberg som Strindberg syftade på när han i Legender återgav en dialog med ”en piga”:


August Strindberg hade tagit tåget från Lund till Höganäs. Där hade han i decemberdimman hyrt sig en kusk för att ta sig till Mölle. Det var svårt att göra några som helst iakttagelser längs vägen. Det svepte hela tiden in nya tjocka dimmoln från havet.


Strindbergs mål var att göra en fotvandring från Mölle till Kullens fyr och tillbaka. Han var intresserad av både botanik, geologi och Kullens dramatik. Kusken fick order att vänta på Hotell Kullaberg, Axel Anderssons restauration nere i hamnen. Under promenaden måste dimmorna ha lättat. Strindberg har ju senare påstått att Halland liknar ”en mindre sill” från Kullen.


När Strindberg återkom till Mölle efter en rejäl långpromenad under de tidiga morgontimmarna hittade han inte sin kusk. En allt mer förvirrad författare knackade på både här och där, men ingen öppnade sin dörr. Och det fanns ingen att fråga i Mölles smala gränder.


”Ej en man, ej en kvinna, ej ett barn, icke ens en hund! Och kusken, hästen, vagnen som bortblåsta”, skriver Strindberg i Legender.


Efter en halvtimme hittade han fram till ”gästgivaregården”. Det kan vara liktydigt med Hotell Mölleberg, Gröna änkans nyöppnade restauration vid foten av Möllebacken. Där beställde han in en rejäl frukost (dåtida lunch) och frågade om serveringspersonalen möjligen hade sett hans kusk.


En piga på hotellet sade sig inte ha sett någon, men hänvisade August Strindberg till ”hållstället här bredvid”, antagligen till Hotell Corfitzon längre ner i byn.


”Pigan pekar ut vägen, och jag sätter mig i gång. Dock, jag är icke i stånd att finna krogen och går vilse, så att jag ej hittar tillbaka igen till mitt värdshus. Och ingen finns att se! Då blir jag rädd! Rädd mitt på ljusa dagen! Den här byn är förhäxad!” skriver Strindberg.


Efter en stund dök dock kusken upp med sin droska och körde August Strindberg tillbaka mot Höganäs.


Den här vardagsdramatiken fanns inte med i det fullkomligt oengagerade resereportage som August Strindberg publicerade i Malmö-Tidningen den 19 december 1896.


Reportaget förklenade Skåne och lovprisade Danmark. Mölle förbigicks helt och Strindberg redovisade i stället en båttur genom Kattegatt sjutton år tidigare:


”I morgongryningen när solen tändes, släckes Kullens fyr och som en väldig vågbrytare mot gattets oceandyningar skjuter det trollska Kullaberget fram, krossar böljorna och låter ångaren löpa in i sundets smala vatten. Till höger mellan jord och luft löper en grön böljegång, mjukt, vällustigt, och när någon frågar med beundran och tjusning: vad är detta? svaras: det är Danmarks bokskogar... Där är en svart strandskoning med stenkolshöjder, skorstenar, väderkvarnar, kyrktorn. Hvad är det då? – Det är Skåne? – Skåne? Detta var första intrycket!”


När reportaget återkom som en del av artikeln i Skånsk Natur under rubriken ”Skånska landskap med utvikningar” året därpå inleddes texten än en gång av den där ångbåtsfärden förbi Kullen.


”En stormig julinatt på Kattegatt 1869 har 
slutligen utkämpats av däckspassageraren, uppländingen, 
tjugoåringen, vilken aldrig sett annat än 
Stockholmstraktens gråstensberg, rullstensåsar och sandtäkter. 
I morgongryningen, när solen tändes, släckes Kullens 
fyr...”


 

Denna text finns publicerad i senaste utgåvan av Mölle-kuriren.

Ny bok om alla hotell vid Kullen

Posted by Erik Magnusson on April 9, 2012 at 11:40 AM Comments comments (0)


HÄROMDAGEN blev den förträffliga lokaltidskriften Kullaliv först med scoopet: i mitten av juni kommer en ny historisk bok om turistlivet vid Kullen.

Kullalivs sammanfattning var så utomordentlig att jag hänvisar alla intresserade läsare till deras text här ovan.

Slutarbetet med boken pågår i skrivande stund. Jag kan lova alla som är intresserade av gamla och nya tiders badliv i Mölle/Arild att boken innehåller många intressenta fakta och åtskilliga spännande bilder.

Boken heter "Här ha vi det ljufveligt" och finns tillgänglig i Höganäs bokhandel och andra försäljningsställen. Återförsäljare kan köpa den via Stilbildarna i Mölle AB och Frederic Täckström, tel 042-347252 eller 070-7264854.


Sakregister till "Det vackra huset i Mollebergsbacken"

Posted by Erik Magnusson on March 3, 2012 at 4:20 PM Comments comments (0)

Drygt två år efter utgivningen publiceras här personregistret för ”Det vackra huset i Möllebergsbacken”. Det kom aldrig med i själva boken, men för er som har boken i bokhyllan kan det vara bra att komplettera den med detta index.

Siffrorna avser den eller de sidor i boken där personen nämns.

 


Aarestrup Jensen, Inger 143

Ahlbäck, Johannes 112, 132, 273

Ahlefeldt, contesse 63

Ahlqvist, Edwin 237

Ahlqvist, Sander 148

Ahnoff, Tore 237

Ahrenberg, Albin 172, 173, 204

Alexandrine, drottning 108

Allard, Inez 64

Allard, Iris 64

Alling, Gustaf 161, 162

Alm, Carl-Olof 222

Alsen, Johanna 63

Ancker, H.J. advokat 143

Anderson, Albin 95

Andersson, Anna-Lisa 109

Andersson, August 156

Andersson, Axel 48, 58

Andersson, Carl J 63

Andersson, Cecilia ”Mor Cilla” 13, 48

Andersson, Einar 214

Andersson, Elsie 201

Andersson, Emma Paulina 52

Andersson, Gerda 144, 145

Andersson, Gustav 61

Andersson, Hacke 249

Andersson, John 40

Andersson, John Arthur 59

Andersson, Karl-Erik 204, 205

Andersson, Sven 148

Annerstedt, Claes 50

Arfvidsson, Victor 73, 74

Aschan, Ulf 237

Aspegren, Ivar 182, 183, 189, 190, 198, 199, 269, 276

Aspegren, Lennart 182, 183, 190

Aspegren, Suleika 182

Astrid, prinsessan 83, 204

Aufeldt, Alma 146

August, Bille 251

Auguste Viktoria, kejsarinna 40

Backe, Ingrid 219

Baedeker, Karl 41

Baertling, Olle 251

Bager, Einar 71

Bager, Harald 163

Bager, Maria 83

Bagger, Maria 130

Bang, Ejler 63

Bang, Inja 63

Bang, Louise, 63

Banke, Hans 199

Bauer, Sally 174

Béen, C. herr 144

Beerensson, Adele 64

Behrend, Ernst 63

Bendrik, Hans 222

Bengtsson, Berit 201

Bengtsson, Frans G 94, 204

Bengtsson, Lage 232

Bengtsson, Lennart 224

Bengtsson, Martin 117

Bengtsson, Ove 117, 151

Bengtsson, Agda 64

Bengtsson, Asta 205

Bengtsson, G. herr 63

Bengtsson, K.W. 63

Bengtsson, Rut 201

Berg, Sigurd 273

Berggren, Johan 186

Bergh, Richard 13

Bergkvist, Ester 64

Bergkvist, Håkan 64

Bergkvist, Karl Edvin 59

Bergman, Daniel 249

Bergman, Ingmar 278

Bergqvist, John 69, 70

Bergström, Greger 201

Bergström, Helena 251

Bergström, Ulf 201

Bernadotte, Folke 192

Bernadotte, Marianne 152

Bier, Susanne 249

Billing, Gottfrid 47, 48, 50, 97, 102, 272

Billing, Herman 50

von Bismarck, Herbert 204

Bivefors, Eric 215-220, 278

Bivefors, Rikard 219

Bivefors, Siri 215-220, 269, 278

Björck, Lars 73, 74

Björk 250

Björkenstam, fru 50

Björkquist, Manfred 204

Black, Cilla 226

Blixen, Karen 262

Blixt, Arthur 205

Bloedner, Heinrich 64

Blom, August 78

Blomé, B. herr 64

Blomkvist, Karl 43, 49

Blomkvist, Siva 174

Blomqvist, Erland 176, 177

Bode, Johnny 175, 176

Boman, Hans 255

Borg, Björn 248

Borgzinner, Heinz 130

Boström, Nancy 145

Boström, Tommy 229, 230, 231, 233

Botvid, John 175

Brandes, Astrid 18

Brandes, Erna 18

Brandes, Georg 18, 204, 272

Brandes, Gerda 272

Brandt, Alfred 134

Brandt, Beata 177

Brandt, Berta 190

Branne, Marga 63

Bredahl, M. Fru 63

Breitbart, Aaron 195

Bremer, Fredrika 71

Brodin, Karl

Brorström, Hedvig 63

Brorström, Hugo 63

Brorström, Vilhelm 63

Broström, Ann-Ida 237

Brukhard, Hans 64

Brunius, Pauline 132

Bruun, Lauritz 77

Brygam E. Fru 63

Brünno, Gerda 64

Brünsøe, H.V. 64

Brøgger, Hans 130

Buchwald, M. 63

Burnér, Oscar Nilsson 154-157, 176

Bååth-Holmberg, Cecilia 109

Bökman, Lilly 83

Börjesson, Christian 249

Böök, Fredrik 97, 267

Carl, prins 82, 204, 277

Carlberg, John 181

Carmen Sylva, drottning 204

Cederström, Gustaf 13, 266

Christensen, Birger 180

Christensen, Valdemar 146

Christenson, Karl Ewert 79

Christian IX 12, 204

Christian, Alexander 78

Churchill, Winston 175

Claréus, Knut 31, 52

Clicquot-Ponsardin, Nicole 9

Cohen, Walter 195

Coleman, W.T. 26, 27, 39

Colma, Ilda 174

Conley, Arthur 231

Coogan, Jackie 130

Corfitzon, Elsa 134

Corfitzon, Johanna 18, 19, 22, 35, 40, 44, 48, 272

Corfitzon, Nils F. 84

Corneille 251

Corthen, S.P. fil dr 63

Dagmar, prinsessan 82, 204

Dahl, Alfred 64

Dahl, Peter 251

Dahlberg, Arne 227, 235, 279

Dahlberg, Peter 8

Dahlström, Eric 181

von Dardel, Fritz, 13

von Dardel, Georges 119, 276

Dawkins, Joe 227

Delgada, Juan 176

Dittmer, Ernst 71

Diver, May 181

Dolowitz, Ragnhild 193, 194

Dorvé, Cai 174

Drejerström, Ros-Marie 219

Dunker, Henry 108

Durant, Billt 156, 157

Dänitz, Auj. 63

Döper, M. 63

Echhardt, J.E. Herr 63

Ei, Adolf 64

Ei, Edith 64

Ek, Gunnar 200

Ekelund, Vilhelm 273

Ekman, Agnes 63

Ekman, Gösta 132, 176, 204

Ekström, Hillevi 50, 51

Elkan, Sophie 51, 272-273

Elfverson, Anders 40

Elfverson, Gustaf 17, 18

Elfverson, Gustaf 84, 134

Elfversson, Gustaf 178

Elfverson, Henriette 17, 38

Elfverson, Johan 133, 134

Enfors, Angela 54, 191

Engdahl, Axel 78

Engdahl, Leif 220, 222, 226, 228, 229, 233

Engdahl, Lilian 220

Engdahl, Lisbeth 220, 221

Engdahl, Nora 220-236, 269, 278

Engdahl, Oskar 220-236, 278

Engqvist, Sara 63

Engström, Albert 237

Erdmann, Axel 16

Eriksson, Christer 237

Erixon, Bob 262, 263, 279

Erixon, Eva 262, 263, 279

Erlandsson, Ulla 191, 192

Essén, Lars-Erik 213

Eugen, prins 271

Fagerberg, fru 63

Falckenthal, Waldemar 63

Falck, Karin 249

Falk, Ebba 181

Fant, Georg 187

Feit, Susser 260

Ferlin, Nils 176

Ferrell, Walter 72

Finster, Paul 147

Fisk, Anders Larsson 7

Flodin, Ove 199

de Floor, Robert 183, 184, 186, 269

Fogelström, K. Stationsinspektör 63

Fogh Rasmussen, Anders 262 Foiack, Reinhold 148, 181

Frais, Frans 205

Frais, Fritz 205

Frais, Magnhild 205

Franz Ferdinand, kronprins 104

Franzén, G. fröken 58

Frederiksen, Philippa 73, 204

Fredrik VII, kung 204

Fredrik VIII, kung 82, 83, 204

Fredriksen, Ella 58

Fredriksson, Karl 43, 49

Friede, Julius 63

Friedrich, Otto 63

Fritz-Petersen, Johanna 78

Fröding, Gustaf 23

Fröding, Hugo 23

Frølich, Else 77

Fulda, Karl Hermann 193fu

Fulda, Ludwig 192, 193

Furugård, Birger 174, 175

Gangner, Marie Louise 72, 75

Ganslandt, William 122

Garbo, Greta 188

de la Gardie, Robert 83, 100, 110, 112

Gay, Git 248, 252

Gaye, Marvin 231

de Geer, Gerhard Louis 110, 111

Geijer, G. tandläkare 59

Gerhard, Karl 175, 187, 277

Gezelius, riksdagsman 102

Glader, Kalle 37

Goldenmer, Klara 63

Goodman, Benny 205

Greback, Kjell 7, 253-256, 269, 279-280

Green, Carl 154

Grill, Lilian 181

Grozelius, S. lantmästare 63

Gullberg, Gustaf 24

Gullberg, Lennart 223

Gustaf, prins 82

Gustaf Adolf, kronprins 82, 100, 107, 108, 198, 204, 273, 277

Gustav V, kung 154, 275

Gustafsson, Isabella 64

Gydmer, Paul 46, 190, 191

Gydmer, Petter Nilsson 7

Gydmer-Paulson, William 54-56, 115-118, 120, 123, 169, 182, 190, 191, 269, 273, 276, 279

Gyllenstierna, Nils 31, 46-48, 57, 61, 84, 91, 93, 94, 99-102, 112, 134, 273, 274

Gyllenstierna, Stina 50

Gårdenäs, Lena Maria 225, 234

Gärtner, Adolf 74

Göring, Hermann 172, 178

Haakon VII, kung 62

Hagberg, Helfrid 63

Hage, Enely 63

Hager, Hegrun 63

Hager, Panby 63

Hagman, Margit 174

Hall, I. Förman 49

Hallberg, fru 63

Hallberg, Sigurd 101

Hallberg, Nils 222

Halldén, Nalle 148

Hallerstam, Staffan 222

Hammarsten, Olof 50

Hamme, Dorthea 64

Hammer, Hans Olof 64

Hansen, Elisabeth 144

Hansen, Johannes 207, 208

Hansén, Kjell 204-209, 215, 269, 278

Hansen, P.J. Gårdsägare 63

Hansén, Svea 203, 269, 278

Hansson, Kerstin 223

Hansson, Magnus 84

Hansson, Ola 275

Hansson, Per Albin 178, 179

Harnisch, E. 20

Harald, prins 62

Hasse Z, revymakare 181

Hatvani, snabbtecknare 177

Haymann, Walther 130

Hector el Neco 217

Heinewall, Mauritz 217

Hellerström, Arvid 272

Hellman, Britta 174

Hellsten, Alma 63

Hellsten, F. herr 63

Hemingway, Ernest 262

Herko, Berthold M. 130, 131

Herslow, Christer 13, 15

Hezmann-Schnabel, lantmätare 63

Hilbert, A. freulein 63

Hill, Carl Fredrik 12-16, 237, 271, 281

Hill, Carl Johan D:son 15

Hillel, Anni 195

Hillerström, Otto 108

von Hindenburg, Paul 177, 178, 193

Hirsch, N. Fru 63

Hitler, Adolf 175, 177, 193

Hoegner, Paul 130

Hofberg, Herman 22

Hoffman, Ester 63

Hofman, Maria 63

Holgersson, Nils 51, 273

Holm Nielsen, Line 261

Holmbeck, Birgit 206

Holmbeck, Per 206

Holmberg, Theodor 67

Holmbäck, Per Johan 135-138, 275

Holmbäck, Selma 275

Holmqvist, Carl Axel 124

Holmsten, Karl-Arne 222

Hommerberg, Christian 110, 111

Horatz, Joseph 146, 147

Horndahl, Nils 84

Hornig, Walter 146

Hägg, August 78

Högel, Axel 81

Höglund, Carolina 238

Höglund, Charlotta 238, 251

Höglund, Ebbe 237-249, 252, 279

Höglund, Gunnel 237-252, 254, 269, 279

Höglund, Joakim 238, 242-247, 253

Höglund, Peter 222

Høyer, Christian boktryckare 64

Ieziorsky, I. 63

Ingeborg, prinsessan 82

Isenstein, Harald 237

Jacobsen, Fredrik 78

Jacobsson, Lilly 73, 74

Jakobsen, V. Grosshandlande 64

Jakobsen, Ohla 64

Jensen, Valdemar 64

Jibe, Malte J:son 148

Johansen, Kurt 201

Johansson, Bengt 223

Johansson, Bruno 232

Johansson, Ingemar 212, 215, 216

Johansson, Naima 278

Johansson, Sigrid 176, 269

Johansson, Sven Petter 49

Johnson, Emil 84, 114

Johnsson, Hans 44

Johnsson, Robert 174

Jolin, Einar 237

Jones, Tom 235

Jonsson, Hilarius 49

Jonsson, Knut 63

Jungbeck, Fredrik 110, 111

Juul, Christian 134

Jürgensson, Ärnie 217

Jägerström, R. tandläkare 59

Jönsson, Anders 7, 8, 31, 32, 55, 138, 269, 271

Jönsson, Annette 19, 20, 278

Jönsson, Blenda 63

Jönsson, Botilda 19, 20, 28, 48, 275

Jönsson, Christian 49

Jönsson, Gabriel 187, 204

Jönsson, Gertrud 232

Jönsson, Gustaf 84

Jönsson, Gustaf Adolf 14, 20

Jönsson, Ida 19, 20, 25-34, 271

Jönsson, Katarina 7-45, 118, 119, 269, 271

Jönsson, Kenneth 233-236, 269, 279

Jönsson, Lars 84

Jönsson, Magnus 9

Jönsson, Nils Herman 9

Jönsson, Oliva 19, 20, 28, 48, 49, 50, 117, 275

Jönsson, P. 84

Jönsson, Petter 9

Jørgensen, C. Herr 63

Jørgensen, Christian 64

Jørgensen, Jasmin Thrane 180

Jørgensen, L.A. timrermäster 63

Karl XII, kung 83

Karlsson, Anders W. 116, 117

Karlsson, S. 63

Kant, Ester 63

Kardring, Puila 64

Karlander, Judith 121

Keidel, A.H. Ingenjör 64

Keppter, Karel 64

Kirkhoff, Dagmar 63

Kirkhoff, Nathalie 63

Kirsch, C. herr 63

Kischmann, Paul 63

Kissmeyer, Arne

Kleen, Else 266

Klingener, Alice 278

Klitgaard, Mogens 191, 192

Klouser, Z. 63

Klähne, Olga 64

Knafve, Bert 141

Knafve, Kirsten 141

Knafve, Lizzie 134

Kollontaj, Alexandra 101

Korter, Helge 63

Krabbe, Nils 134

Krael, Gertrud 64

Kransøe, konsul 63

Krantz, Lasse 188

Kreuger, Ivar 133, 165-168, 177

Kristian X, kung 62, 108, 204

Kristina, drottning 242

Krohm L. Partikulier 63

von Krusenstierna, Agnes 204

Krusse, Reinhold 63

Kuhrmann, Otto 64

Kullenberg, Karl 79

König, herr 63

Könsberg, Richard 228, 230

Labride, Walter 63

Lagerlöf, Selma 18, 51, 204, 271-273

Langgaard, Constance 6, 281

Langgaard, Rued 6, 281

Larsen, Carl 63

Larsson-Fisk, Anders, 7

Larsson, Erik 161

Larsson, Georg 61

Larsson, Gurli 64

Larsson, Maria 67, 68

Larsson, Martin 38

Larsson, Nils 134

Larsson, Ragnar 200, 203, 269

Lassen de la Cour, Jens 277

Last, James 231

Lauritzen, Lau 132

Lazarus, Otto 130, 195

Lehár, Franz 125

Leipziger, Harald 78, 79

Leisner, Erwin 192

Le Veau, Pierre Justus 40

Lewenhaupt, Gunnar 50, 51

Liander, John 78

Lidforss, Bengt 98, 99

Liechtenberg, E. fröken 64

Liedberg, V. Fröken 64

Lindberg, Maria 222

Lindbergh, Charles 172, 263

Lindhagen, Carl 101, 102

Lindholm, Sven Olov 175

Lindman, Arvid 273

Lindström, Auke W 178, 187, 190, 191, 192, 202, 277

Lindström, Sven B 134, 187

von Linné, Carl 35, 271

Lipschitz, Paul 237

Ljunggren, Henry 200

Locher, Carl 12, 16, 271, 281

Loewenstein, Alma 64

Lo-Johansson, Ivar 127, 204

Loos, Viggo 14

Lorenzon, Harald 64

Lundberg, Folke R:son 265, 266

Lundberg, Frans 60, 61, 69

Lundh, Gunnar 127, 267

Lundh, Peter P 48, 52, 55, 57, 81, 87-92, 98, 115, 116, 122, 123, 127, 134, 135, 154, 272, 273

Lundin, Maggie 147, 148

Lübschitz, John 16

Lüde, A. Fru 63

Lydeking, herr 170

Länsberg, Olle 204

Löfgren, Johnnie 233

Löfqvist, Lennart 229

Løkke Rasmussen, Jesper 262

Løkke Rasmussen, Lars 262

Lönnbrink, Lennart 243

Löv Bill 224

Madsen, Ludvig 63

Malmberg, Anders 31, 48, 118, 119, 122, 272

Malmberg, J.M. Byggmästare 64

Malmberg, Torsten 198

Malmsten, Adolf 58

Malmsten, Carl 207

Manninge, Claes Otto 217

Margareta, prinsessan 83

Margaretha, kronprinsessan 82, 107, 108, 273

Maria, prinsessan 272

Marklund, Eva 190

Mathisen, Alf 194

Mattsson, Arne 222

Mayer, Arthur 63

McGuinn, Martin 253, 254, 279

Mellqvist, Gösta 238, 239, 269, 279

Mellvig, Folke 221, 222

Mendelsohn, Siegfried 147, 195

von Mer, Margaretha 64

Messter 74, 75

Mett, V. 63

Meyer, Hanna 195

Meyer, Lotten 131

Michaelis, Wilhelm 144, 195, 286

Mielentz, Chewe 64

Millöcker, Carl 125

Molund, A. Talare 174

Mortensen, Harald 148

Munksgaard, Einar 130

Müller, Emil 63

Müller, Georg 67

Mårtensson, Anders 154, 155

Mårtensson, Torsten 94

Märtha, prinsessan 83, 204

Möller, Artur 90, 98

Möller, Carl 247

Møller, Irmelin 68

Mölleryd, Anders W. 116, 117

Mörner, Karl Axel Hampus 50

Nerman, Einar 237

Neumann, Leopold 100,110, 111, 112

Nielsen, A. köpman 63

Nielsen, Asta 61

Nielsen, Ida 61, 75, 76

Nigthingale, Florence 118

Nilsson, Alfred 84, 114

Nilsson, Anne Marie 63

Nilsson, Charles 188, 269

Nilsson, Ernst 63

Nilsson, Evy 206, 207, 208, 215, 269

Nilsson-Brandt, Harriet 190

Nilsson Gydmer, Petter 7

Nilson, Olof 64

Nilsson Burnér, Oscar 154-157, 176

Nilsson, T.N. Fröken 63

Nilsson, Ulf 238

Nissen, systrarna 184

Nordby, Hanne-Grethe 267

Nordenfelt, Åke 84

Nordstrand, Olof 160

Norlander, Emil 78

Norrman, Lars 180, 204

Norrman, Lars Petter 180

Ny, Carl 121, 153, 179, 276

Ny, Ingeborg 276

Nyblom, Carl Rupert 55

Nylander, Erik 267

Nörnberg, Hugo 64

Offenbach, Jacques 125

Ohlsson, Iwan 210

Ohlsson, Robban 225

Ohmen, Otto 64

Olofsson, Elsie 205, 206

Olofsson, Henning 205, 206

Olofsson, Thomas 205

Olinsson, Lalla 187, 188, 212, 278

Olsen, Valdemar R 130

Olsheden, Jan 229

Olsson, Anna 63

Olsson, Hanna 90

Olsson, Hilma 198, 199, 269, 277

Olsson, Jan 76

Olsson, John 100, 110, 111, 112

Olsson, Men 63

Olsson, Otto 75

Olson, Stellan 229, 233

Olsson, Sten 207, 208

Oscar II, kung 53, 271, 272

Ossiannilsson, K.G. 265, 273

Ostelius, Hans 204

Otterdahl, Einar 185

Ottosen, Gustaf 170, 171

Ottoson, Märtha 125, 187

Ottoson, Elvin 125, 187

Palm, Fredrik 63

Panduro, Elna 175

Patterson, Floyd 212, 216

Paulson, Annette 31, 117, 190

Paulson, Bernhard 25-34, 35-62, 84, 86, 93-97, 108, 112-120, 269, 271

Paulson, Betty 55, 56

Paulsson, Christian 273

Paulson, Ida 35-65, 117, 169, 269

Paulson, Magnus 43, 48, 120

Pedersen, Kristian 23

Persson, Edvard 187, 188, 199, 277

Persson, Hans R 7, 119-176, 269

Persson, Hasse 217

Persson, Kajle 217

Persson, Kurt 147, 148, 151, 152

Persson, Leif 223

Persson, Mia 122-129

Persson, Johan 43, 44, 47

Persson, Nelly 122

Persson, Per 49

Persson, Ragnar 237

Persson, Siv 147, 152, 157, 172, 176

Persson, Sylvia 219

Petersen, E. bankkassör 63

Petersson, Axel 47, 61, 62, 144

Pettersson, Anki 225

Pettersson, Bror 47, 151, 160

Pettersson, M. Lärarinna 64

Picket, Wilson 231

Plath, Hedwig 63

Pollack, Olga 63

von Porat, Ebba 64

von Porat, Vera 64

Porten, Henny 74, 75, 76

Preston, Billy 231

Pripp, Torold Axel Emanuel 165-168

Pyk, August 134

Pyk, Hans-Otto 151, 172

Pyk, Madeleine 251

Pyk, Vendela 134

Quisling, Vidkun 194

Qvistgaard, Anders 99

Rademacher, Paul 180

Ramel, Povel 188, 259, 277, 278

Ranch, Uno 162

Randeriis, Lauritz 146

Rasmussen, G. herr 146

Raueder, N. 63

Redding, Otis 231

Reinhardt, Max 131

Retzius, Gustaf 11

Rifve-Lundin, Maggie 147, 148

Riis-Petersen C. bankdirektör 130

Ring, justitieråd 63

Rinhert, Lucic 63

Rinhert, Marta 63

Ritzt, Rickard 176

Rivel, Charlie 248

Robertsen, Mary 174

Robertson, Rob 176

Robbert, Anders F. 119

Robsahm, Stig Viktor Ture 165-168

Rodhe, Edvard 180, 181, 276

Roffelts, S. 64

Roland, Per 247

Rolf, Ernst 148, 174, 181

Roosevelt, Franklin F 186

Rosch, Nancy 63

Rosche, Helene 63

Rosenberg, O. Toldførvalter 63

Rosencrantz, Carl 161

Rosenfeld, Torsten 218

Rosenius, Carl Olof 68

Rosenius, Paul 37, 68, 265

Roth, Agneta 233

Rothstein, Olov Julius 49

Rube, Arthur 128, 154, 274

Rydberg, Eva 142

Rydberg, Gustaf 13, 251

Ryde, Karl Gustav 58

Rydehn, G. 64

Rydén, Per 229, 231, 233, 245, 246

Rydin, Carl G 63

Rönner, Charlotta 63

Røvsing, V. Köpman 63

Samuelsson, Björn 251, 279

Samuelsson, Lottie 251, 279

Sandberg, Hildur 272

Sandberg, Johan Magnus 49

Sattzgebe, B.D. 63

Schagerström, Ivan 63

Scheel, Fritz 78

Schimp, Irmgard 64

Schimp, Runa 64

Schmidt, Marie 63

Scholtze, Herbert 63

Schultz, Lennart 150

Schultz, Ragnar 149, 150

Schultz, Valborg 149, 150

Schwarze, Emil 63

Schwartzmann, Bernhard 193, 194

Schwartzmann, Ragnhild 193, 194

Schwidereth, fröken 63

Schyberg, Frederik 130

Schymberg, Hjördis 248

Schöld, Oscar 63

Schöning, Lasse 200

Schött, Helga 150

Seldahl, Viveka 251

Severin, Elly 64

Severud, Stig 205

Shaw, Artie 200

Sibirzeff, leopold 174

Silfverstrand, Bengt 214

Simon, Ernst 195

Sjöberg, Axel hovfotograf 64

Sjöcrona, A.N. 84

Sjöholm, Marianne 249

Sjölander, Bernhard 200, 203, 269

Sjölin, Karin 219

Sjöstrand, Stina 205

Sjöstrand, Sven 205

Sjöström, Lars 237

Skoglund, Alice 174

Skoglund, Gösta 218

Skogsberg, Harald 237

Skouboe, Else 130, 131

Sochaezewer, M. 63

Spier, Louis 63

Stark, Kurt A. 74, 75

Steinberg Albert 63

Steinberg, Bruno 63

Sterner, Wilhelm 175, 276

Stiernstedt, Fredrik 50, 51

Stiris, Gabriel 194

Strandberg, G. hovrättsnotarie 63

Strauss, Johann 125

Strauss, Richard 131

Strindberg, August 23, 24, 25, 204, 272

Strömberg, Ulla 63

Strömstedt, Ulla 222

Stuhr, Immanuel 51

Stuhr, Peter Philip 51

Sture, Carl 63

Stölten, C. 63

Stölten, Ove 63

Sundberg, Elsa, 175

Sundström, Eric 21, 281

Svane, J.G. gårdsägare 64

Svensson, Carl 40, 44

Svensson, Gertrud 63

Svensson, Isaac 31

Svensson, John 175, 276

Svensson, Kenneth 229

Svensson, Peter 16

Svensson, Stig 224

Sylvander, Ina 41

Sühr, P.W. 64

Söderberg, Hjalmar 204, 273

Söderberg, Stefan 232

Söderblom, Åke 278

Sørensen, Hermann 146

Sörman, Harald 57

Talbot, Walter 145

Tauber, Richard 242

Tegnér, Esaias d.ä. 19

Tegnér, Esaias d.y. 94

Tehlans, Gösta 64

Thelander, Pär Gunnar 251

Thorild, Thomas 94

Thorn.Johnsson, Ella 124

Thulin, Enoch 204

Thyra, prinsessan 82

Thüringen, Gotka 64

Tillesch, kammarherre 63

Tom-Petersen, Peter 16

von Trier, Lars 250

Troedsson, Anna 64

Truedsson, P. Förman 49

Trygger, Ernst 102, 126, 127

Trænkel, Bruno 63

Törnberg, Ulf 267

Törnquist, Ebba 90

Uby, Carl 78, 79

Uddgren, Anna 78

Unger, Arvid B 57, 103, 157

Unters, Richard 205

Vagner, Herman 64

Vagner, Otto 64

Velander, Johan 22

Vengeliv, Johannis 64

Vengeliv, Th. Vilh. 64

Vengeliv, Velly 64

Vosgeran, Charles 63

Vosgeran, Erna 63

Vosgeran, Meta 63

Voss, Emelie 273

von Voss, Tage 63

Vyepolek, Zadislav 63

Vylls, Erna 64

Wahlberg, Birgitta 187

Wahlgren, Axel 148, 276

Waldebrandt, Håkan 222

Waldemar, prins 272

Wallenberg, riksdagsman 102

Wallengren, Hans 110, 111, 112

Wallentin, Gunnar 180

Wallinder, Rolf 174

Wannmann, Ch. 63

Weisberger, Andreas 131

Weissback, Rudsy 63

Welander, Poul 61, 72, 75, 76

Wellberg, Gösta 151, 177, 178

Wellberg, Tora 144

Wennberg, Nils Peter 134

Wennerberg, Gertrud 50

Wennerth, Sven 198, 210

Westberg, Victoria 16

Westfält, E. 63

Wettig, G. 63

Wick, Paul 63

Wiebe. N.O. 64

Wiebe, Oskar 64

Wiehe, Mikael 175

Wiesenthal, Simon 195

Wigardt, Ludwig 205, 245

Wiklund, Gunnar 228

Wilhelm, kejsare 40, 51, 82, 204, 273

Wilhelm, prins 107, 108, 204, 277

Winquist, Greta 155

Witte, Emil 63

Wiulff, Alfred 143

Wollter, Kjell 91

Wollter, Sven 251

Wåhlin, Theodor 119, 274

Wägner, Elin 204

Zacharias, Else 195

Zachrisson, Per 161

Zechow, Elsa 182

Zetterstedt, A. 63

Ziegler, Lulu 204, 277

Zimmermann, The 63

Zoéga, Dora 63

Zweig, Georg 63

Ågren, Emy 174

Åström, Einar 269

Öhman, Martin 181

Ölander, Mikael 232

Örmark, Signe 63

Österling, Anders 36, 97, 105

Österlund, Herman 91, 92

 


"Snart har väl alla danskar varit vid Kullen..."

Posted by Erik Magnusson on January 3, 2012 at 8:50 AM Comments comments (0)


Ångbåtsannons från 1886. Med en asterisk gjorde rederiet "Skånska kusten" redan i förväg klart att ångbåten Hebe inte fortsatte hela vägen till Mölle om väderleken inte gav sitt medgivande.



Under åren 1881-88 bedrev ”Ångfartygs AB Skånska kusten” sjöposttrafik längs Öresunds större kustsamhällen – också på Mölle med hjulångaren Hebe.


Från 1885 anlöpte Hebe Mölle så snart det fanns tillräckligt med post, tillräckligt med passagerarunderlag eller så ofta kapten C O Malmqvist behagade.


Färden till Mölle var nämligen förenad med stora risker för sjösjuka i de guppiga sjöarna söder om Kullen och för att fartyget skulle gå på grund i de besvärliga vattnen utanför Mölle hamn. Verksamheten gick dåligt och bolaget kallades skämtsamt ”Skånska Förlusten”.


Den 4 augusti 1885 publicerade Ängelholmstidningen Norra Skåne (ej att förväxla med Norra Skåne från Hässleholm) följande epos under rubriken ”Från Kullen”.


 

Från Kullen.


3/8 1885.

 


MAN HADE HÄR I GÅR det nöjet att skåda ”Skånska kustens” nya ångbåt ”Hebe” som tyckes vara både solid och snabbgående. Icke så få Malmöbor och Köpenhamnare hade följt med för att göra en tur till Kullaberg, hvilket ju lätt går för sig, då båtarne hvarje söndag och måndag anlöpa Mölle.


Det tyckes eljest som om bolaget Skånska kusten icke just vore angeläget om att draga till sig trafik, ty man kan väl ej tänka sig något mera underligt än att båten både från Helsingborg och Höganäs afgår några minuter innan bantåg anländer, hvilket naturligtvis utgör ett hinder för en mängd resande, som skulle vilja välja denna route för att på en dag bese Kullen.


Skulle nu styrelsen ej ha aktgifvit på detta missförhållande, borde väl kaptenen så pass intressera sig för trafiken, att han ombesörjde ändring deri. Man hoppas också att de dagliga turerna komma att utsträckas ända till Mölle, hvarest en mängd sommargäster, synnerligast från Malmö, vistas.


Det uppgifves att Mölle i år skulle hysa omkring 400 främlingar, ett antal som väl icke just betydligt understiger infödingarnes. Mölle är också en plats, hvarest man vet att sätta värde på gästbesöken. Man gör här allt hvad som kan begäras af ett mindre samhälle för att göra vistandet så angenämt som möjligt. Tillmötesgående från alla håll.


Någon bestyrelse eller komité finnes visserligen ej, men – kanske så mycket bättre! – alla täfla om att visa de besökande artighet och tjenstvillighet och att ställa till rätta för dem allt efter hvars och ens särskilda önskningar. Och det är på detta sätt det lilla Mölle drar till sig sommargäster i mycket större antal än platser med måhända större resurser, men också mycket större anspråk på deras kontanta erkänsla.


Bland personer, som flitigt anlitas och med outtröttlig välvilja tillmötesgå alla, bör särskildt nämnas herr Axel Andersson vid torget, som är ett snart sagdt oumbärligt biträde för alla som på bästa sätt vilja arrangera för sig för en sommarvistelse i en herrlig natur.


(*Äfven hos Kapten Corfitzon blir man väl mottagen och behandlad.)


Att naturen till en viss grad påminner om Norge har nog ofta varit sagdt. Men utsigten erbjuder vida mer än man i vårt broderland någonstädes får skåda, då man här tar i betraktande det fjerran blånande danska landet och de otaliga seglarne på den spegelblanka hafsytan.


Det är visst ej att undra öfver att denna leende vrå af verlden vinkar de af arbete ekker andra vinterstrapatser trötte stadsborna till sin idylliskt trefna gömma.


När man är i Mölle skall man naturligtvis också se ”Udpynten” af Kullen med den bekanta fyren och den vid foten av klippan belägna silfvergrottan, men alla dessa herrligheter och naturspel, skulle det nog vara ett ändamålslöst arbete att här försöka skildra, emedan de säkert lifligt stå qvar i alla våra läsares erinran, ty att vara skåning, enkannerligen från norra Skåne, och en ha varit vid Kullafyr är ju knappt tänkbart.


Och snart är det väl ej många danskar som icke varit der, ty jag nästan tror att får det fortfara som det börjat har kapten Elfverson – den gamle bergagubben – i sitt trollska slott fångat för längre eller kortare tid hvarenda dansk man eller qvinna, som har så pass sjelfkänsla att han eller hon ej vill stå förlägen, då man talar om något som ”alla sett”.


Han, som alla den sortebs potentater jag nämde, släpper dem naturligtvis ej utan vederbörlig tribut, men denna är ingalunda afskröckande utan tvärtom. För tillfället hade han nu en hel del fångar och den spjufvern hade mest försett sig af den qvinliga sorten, söd-, blöd- och bredmælende representanter af alla åldrar, som funno utsigten ”henrivende” och ”glimrende” och ”Maden fortrinlig”.


Om dessa förnöjsamma väsenden mest i utrop gåfvo sina känslor luft, tyckes det mera vara i manliga turistrs smak att i dertill särskildt afsedda böcker uttrycka sin belåtenhet med hvad Kullalifvet bjuder.


Mångahanda tungomål röja sig i detta literära arbete af tusentals medarbetare. Till och med grönländskan var representerad i en liten näpen känsloyttring, hvaraf jag icke begriper mer än första ordet. För den händelse någon af mina läsare skulle bli slugare på det, införes den här så lydande:


”Kullen-me kåkat akornaone angalagarta tusarparput kuku kök kardlortok mardlorärkaok”


Två tyskar ådagalägga sig olika färdighet i svenska språket sålunda, att den ene skrifver: ”P. von B. met fru ach barnings” och den andre ”Regeringsråd M. Ifron M. med fru och barn”.


Ett par tyska målare hade nyss tillbragt fem veckors tid hos den gode kaptenen och besjungit sin vistelse der i ett par i dubbel måtto väl skrifna vers.


Efter en behaglig färd förbi det vackra nybyggda Kockenhus och det gamla ärevördiga Krapperup kommer man till det sotiga Höganäs Ryd, som äfven om Söndagen behåller sin arbetsdrägt på. Hit komma dock nu, sedan banan öppnats, en myckenhet föreningar och sällskap hvilka i det väl anlagda Tivoli finna en angenäm tillflyktsort.


En sådan kan man också finna nere i Höganäs gästgifvaregård (källarmästare Schweitz), der man har en herrlig utsigt öfver havet och till danska landet. Här finner man inga andra än mera tillfälliga, förbifarande sommargäster, men vill man se ett städadt folklif skall man komma hit en söndagqväll och ge akt på hur ungdomen roar sig i den charmanta teatersalongen, som på ett synnerligen praktiskt sätt anordnad med rymligt galleri och derifrån utlöpande veranda erbjuder utrymme till förluster af allehanda slag och sålunda året om egnar sig till centralpunkt för ortens allmänna nöjen.


Några oordningar förmärktes ej, tack vare värdens utmärkta punktlighet, mot hvilken ingen appell gifves. Man lemnar derför Höganäs med ett bättre intryck än man erfor vid ditresan af det gräsligt lånha tåguppehållet.


J F-m.

 


När Mölle fungerade som en fristad

Posted by Erik Magnusson on December 20, 2011 at 1:00 PM Comments comments (0)


 Bild ur boken "Hoppets hamn" av Joe Rozenberg och hans unga fästmö Rose på en fiskebåt i Mölle hamn under sensommaren 1945. Mölle fungerade då som en fristad för judiska flyktingar.



UNDER 1910-TALET VAR MÖLLE en tummelplats för judisk medelklass från Berlin. Många av de badande som poserar på de klassiska vykorten från badplatsen vid Ransvik var tyska judar.


Med första världskriget avtog den tyska Mölleturismen. Den kom i gång igen på 1920-talet, men upphörde definitivt med nazisternas makttillträde. De nya makthavarna införde allt strängare valutarestriktioner för dem som åkte utomlands.


Våren 1945 blev Mölle åter en judisk vallfartsort, men nu som en fristad för några hundratal personer som transporterats till Skåne från tyska koncentrationsläger med Folke Bernadottes vita bussar.


Möllehotellens betydelse som flyktingförläggningar framkommer i boken ”Hoppets hamn. När överlevarna kom till Sverige” (Roos & Tegnér), skriven av Lars Åberg. Boken ger via amerikanen Joe Rozenberg många intressanta glimtar av flyktingtillvaron i Mölle.


När Joe Rozenberg anlände till Malmö den 25 juli 1945 registrerades han av myndigheterna som Josef Hirsch Rosenberg från Polen. Han inkvarterades först på Malmö tennisstadion, men hamnade senare i Höganäs, Mölle och Borås. Det var enkla inkvarteringar utan varmvatten eller wc och i Mölle gick han i veckosluten till varmbadhuset på Norra Strandvägen för att duscha.


Han beskriver Mölle som en tjusig badort och en plats där man kunde återhämta sig, som en plats där människor kunde återföras till mänskligheten och som en plats där människor kunde börja fungera normalt igen. Det var också en plats som var familjeinriktad och som inte på minsta sätt påminde om något läger.


”Vi blev väl omhändertagna. Vi kunde börja läka såren efter kriget”, sammanfattar han i boken.


Medan Joe Rozenberg bodde i Mölle delade han rum i ett pensionat som hette Solvik. De svenska myndigheterna gav honom och de övriga pensionatsgästerna allt de behövde, till och med pengar.


Men ofta kunde dagarna kännas långa. Det fanns inte så mycket att hitta på. En del av flyktingarna erbjöds jobb hos en lokal bonde med att plocka potatis. På så sätt tjänade de någon krona om dagen.


När persontågen med nya judiska flyktingar närmade sig byn på järnvägen från Höganäs blev det livlig aktivitet bland flyktingkillarna i byn.


”Vid den tiden fanns det mest unga män i Mölle och när vi hörde att det skulle komma en transport med flickor blev vi alldeles till oss. Flickor! Vi sprang ner till stationen för att välkomna dem. Jag sprang från dörr till dörr på tåget för att se deras ansikten. Min kusin, som numera bor i Israel, var en av dem som kom. Henne hade jag inte sett på över ett år”, berättar Joe Rozenberg.


Joes kusin fick bo i något som flyktingarna kallade Kullahuset, dvs Hotell Kullahus. Där var det ibland artistuppträdanden. Någon gång visades film och ibland kom det musikanter och sångare från Stockholm och Malmö som spelade och sjöng.


En dag kom Joes kusin till Pensionat Solvik för att hälsa på hos Joe tillsammans med Rose, en femtonårig väninna. Rose var blyg och tillbakadragen, men sade:


”Herr Rozenberg, jag såg er på båten.”


Det var så han fick reda på att de varit ombord på samma fartyg under färden över Östersjön till Malmö hamn. Rose hade kommit från Bergen-Belsen, Joe från Hannover.


Joe fattade omedelbart tycke för henne.


”Hon var så söt och vacker. Hon liknade en orörd blomma som slagit ut. Jag blev omedelbart förälskad. Senare gick jag förstås ut med andra flickor, men det var henne jag fastnade för. Rose var väldigt ung, men jag väntade på henne i fyra år.”


I ”samma paket ”, som han uttrycker det, fick Joe en svärmor som också fungerade som mamma och styvmor. Han gjorde som förr i världen och frågade om han fick gå ut med hennes dotter. Vid det laget hade Joe Rozenberg flyttat till Höganäs där han fått jobb på en plåtverkstad, men han kom ofta tillbaka till Rose i Mölle.


”Jag cyklade till Mölle på morgonen och tillbaka på kvällen. Rose brukade ta sin cykel och så körde vi upp i skogen. Vi cyklade alltid tillsammans; inget kunde skilja oss åt. Vi blev kära i varandra. Jag såg till att hon aldrig åkte hem ensam och stod kvar tills hon hade kommit inom dörren.”


Senare hittade Joe ett jobb åt Rose i Höganäs. Då flyttade hon och hennes mamma dit.


Joe Rozenberg och hans Rose flyttade senare till USA. De pratade aldrig om hur det gått till när de förlorade sina familjer i Warszawas getto eller om tiden i koncentrationsläger. Det ventilerades först när deras barn växte upp och ville veta mer om sin egen bakgrund.


Berättelsen om Joe Rozenberg är bara en av många gripande berättelser om flyktingöden i ”Hoppets hamn”. I boken finns också den spännande berättelsen om hur det gick till när Joe efter 65 år återsåg sin vän Stig Kinnhagen i Malmö.


Boken rekommenderas varmt.


Fotnot: Ytterligare en artikel om Mölle som en fristad för judiska flyktingar, "Flyktingtillvaron vid Kullaberg", finns på följande länk: http://www.hotellmolleberg.com/apps/blog/

Ett resebrev från Hotell Mölleberg från juni 1900

Posted by Erik Magnusson on December 13, 2011 at 5:05 PM Comments comments (0)


Så här såg Hotell Mölleberg ut i juni 1900 när herr A. Kula bodde på hotellet under två veckor. Herr Kula bodde i rum 1 eller 2, i ett av de två rum över huvudentrén som hade bästa havsutsikt och egen veranda mot sydväst.


I JUNI 1900 BODDE herr A. Kula från Stockholm under två veckor på Hotell Mölleberg i Mölle. I en lång reseskildring beskriver han Mölle och Kullaberg och sina möten med hotellvärdarna Bernhard och Ida Paulson samt med danska, engelska och tyska hotellgäster.

Här sammanfattas brevet, som förvaras vid Gustaf Fröding-arkivet vid Uppsala universitetsbibliotek.

 


"Några anteckningar från en resa till Mölle vid Kullen; af en Stockholmare: 1900. Kopia. A. Kula."


 

Idag lördag den 16 juni 1900 kom jag till Mölle om eftermiddagen, har fått mitt första sköna bad och sitter så instufvad vid aftonward (13 st.). En babylonisk förbistring vid bordet. Der tjattras danska, tyska, skånska, småländska, men nästan ingen svenska, ehuru vi ha två duktiga töser från Wexiö och snart kommer väl ock engelska till tals, ty sådant mål brukar äfven förekomma enligt hvad Journalen skvallrar. Tre fjärdedelar av publiken är dansk, mest från Köpenhamn. Farbror H med gumman sin och son återfinnas i fjolårets bok. (...)


Ett ganska festligt intermezzo förekom på resan från Helsingborg. I sällskap med mig åkte nemligen ett fruntimm med hvilket jag efter en stund kom i ordutbyte och snart framställde jag om hon kände till fru Jönssons ställe, dit jag fått anvisning.


”Jo, nog gör jag så, för jag ä henes dotter”.


Och så åkte vi tvärt hem till hennes man (Paulson) som nu drifver rörelsen (Hotell Mölleberg). Hyggligt folk och propert ställe; trefvligt hus liggande på höjden (som i Dalarö;) .


Vi ha bakom oss ofantliga ”Gubbhusborg” (Kullaberg), som fullständigt skydda för nordlig vind och gör att klimatet är jemnt och mildt. Godt tillfälle att lura fiskarne för dem som tycks om tocket. Läget af Mölle är antagligen liknande det af Skagen Odde (Jyllands nordligaste ända). (...)


När jag sitter på min egen veranda, ätande hafregrynsgröt, och har Kattegat framför mig längre än ögat når, är det som om jag satt på ett fartyg. Intet land vesterut, men i sydwest skönjes Sjælland med Helsingør. Den är ovanligt för mig denna sköna tafla med en kontinuerlig flotta av seglare med sina hvita dukar, liknande svanar och de många ångarne af större och mindre sort, påminnande om leksaksfartygen man som barn förde med magnetstålet i en vattenbunker.


Nu på morgonen är i sanning verklig söndag midsommardag, så stilla och fridfullt är det i naturen med det nu lugna hafvet. Man har ej behof af verldens nöjen och det är angenämt att få hvila efter det myckna jag under några dagar sett. Sedan jag handlat badbiljett är det slut med utgifterna på en tid och det behövs, ty sådana ha eljest förekommit till öfvra. (… )


De vackra söndagarne är en invasion af folk, vallfärdande långväga från att bese Kullaberg, både till sjöss och hjuls, ej minst å cycle. I Mölle är man eljest befriad från dessa gräshoppor. Det är ju egendomligt, att sittande vid en strand se blanka hafvet utan spår af skär eller öar (som i Wisby), om man undantar Sjælland, hvilken ö ju ej är så liten, men ock tre mil aflägsen.


Damerna gå med stafvar (som i Jemtland), då de knoga upp för de höga bergen. Luften idag liknar den i Åre, så lätt är andhemtningen. Vill man ha hafvet (utan skär), skogsluft, skåda bördiga fält, höga berg och djupa dalar samt rawiner och grottor så finnes allt detta, som på näsan, men vill man ha landsväg utan backar (besvärsbackar) så får man gå söderut till slättbygd.


En här, i fjol boende tysk har klåttrat några rader vers i Journal och slutat med följande:


”Kullen du bist wunderschön...”


Man känner sig som en fåle utsläppt på bete i det fruktbara Skåne. Här finnes litet eller intet konstgjort om man undantar vågbrytaren, stugorna och annat smått. Baron Gyllenstierna å Krapperup rår om hela environen med Mölle och Kullagård samt bok- och ekskog. (… )


Sjelfva Mölle by eller fiskläge är ett mellanting af Sandhamn och Dalarö och tilltalar mig därför särskildt (synes af vyerna), men dock ej fullt detsamma. Den saknar Lysekils granitberg, som vid middagsbelysningen i klart väder var hänförande och enastående i sitt slag... Att Mölle med tiden blir en stor badort är helt visst. Dertill har den många förutsättningar. Genom en större elegant hjulångare (Sten Sture...) har den förbindelse med Helsingborg, Helsingør, Malmö och Köpenhamn.


Arbetet är ej så ansträngande med undantag af måltidernas intagande eller att få den goda maten instoppad, ackompagnerad af matlåda med särskildt exeqverad af en ung Deutscher i röd väst och rutiga byxor, som tycks ha besökt många rekreationsorter, ty han kan ta ”cum läude” i att hålla matlåda och äfven annan låda. Jag har ej sett honom bada, detta skulle kanske verka välgörande på hans jargon, men det är ju roligt höra sin egen röst sa presten om predikan. Efter middag idag kom ock pianolådan i olag. Den fick ej vara i fred och undrar om ej vår tysk klåfingrade i den. Finnes kägelspel kunde han göra nytta.


Nu om maten. Söndag middag: smörgås, grönsoppa, sparrisomelette, kalfstek med legymer samt gräddsoufflet (gips) eller hvad di kallar't; allt af bästa slag. Måndag var så varmt att min engelska bordskamrat gick i ylle och tysken i linnerock och dito mössa jemte umbrella att skydda sina kinder och upp- och nedvända mustascher. Värmen torde ha verkat släpande på hans stämband, ty han kraxar ej idag.


När man går den så kallade Italienska vägen är det som om man vore vid Rivieran, åtminstone gör jag mig en sådan illusion. Vyen tål nog en jemförelse.


De tre dagar jag vistats här har himlen varit molnfri, men mildaste klimat (skjortärmsväder!) och vattnets temperatur 18-19 grader. Badar två gånger om dagen (deliciöst), passerar nu en barrskog, ej helt illa kommer från en halv mils fotvandring till ett idylliskt fiskläge (Arildsläge) å andra kusten af halfön.


Vid starten träffade jag vår engelsman, stadd på vandring, och som vi igår af värden (Bernhard Paulson) varit bjudna på båtfärd att bese de egendomliga bergformationerna vid hafsstranden (då han pilkade sex torskar) så kände vi hvarandra något, hvarför vi slogo oss tillsammans på denna intressanta färd. Albions son var en verserad person, fullt hemma i franska och tyska, så det gick som en olja att utbyta tankar då alla tre språk prononcerades efter behov. Han hade varit två år i Havre.


Vår värd (Bernhard Paulson) har vistats flera år i San Francisco, så mellan dem flöt språket som rinnande vatten. (I parentes sagdt vet jag ej om jag icke vändt på kappsäck eller återger mina anteckningar i ny upplaga till yttermera visso)... Jag och de båda fröknarne från Wexiö uppehålla nu den svenska åran, bredvid mig engländaren jemte tysk samt i öfrigt ett tjog inbyggare från Danmark, som förstå att sätta värde på denna trefliga och originella tillflyktsort undan verldens buller och bång.


Skall i afton upp på en af de högsta bergstopparna (634 fot), ej småsaker. Bara benen stå bi efter den långa marschen förut idag. Där skall vara en hänförande utsigt (många mil in i Skåne) hvilket jag ej betvifvlar.


Har midt emot min veranda ett af dessa gamla egendomliga korsvirkeshus af Höganässten, hvars gafvelvägg är helt beväxt med murgröna och deri inflätade röda och hvita rosenträd, som sträcka sig med sina blommor ända till taknocken (två våningar!) och i täppan en Cratagus med röd blommor samt några blommande guldregnsbuskar, då därtill kommer hafvet tror jag utsigten duger.


Med någon reklam skulle äfven svenskarna hitta till Mölle, ehuru vägen förefaller lång. Öfverallt jag går träffar jag vår Deutscher eller ”Sehr Angenehm”, som jag tycker han heter, han skumpar omkring med sin parasoll. På en stig genom en barrskog, besatt af julgranar i tusenden, träffade jag ett ståtligt exemplar af råbock, som vid min åsyn jumpade in i dungen. (… )


Nu på väg genom den stora rika bokskogen till en plats vid hafvet (Ablehamn) att ta mig ett silkesbad. Det är som ginge man i Odins salar eller i de sälla jagtmarkerna. Näktergalen och andra små stackare till fåglar sjunga snart sista versen, en dylik stämde upp en liten aria och jag tyckte det lät bättre än när den tyske Adonis spelar piano ”Här i naturens sköte”. Den enda grilljante typ som finnes här i byn! Hvarför skulle just han falla på vår lott? Det finnes ju två hotell till här! Det är samma otur som med ”Pariser-Lotten”. (… )


Sådana promenadvägar finnas här att man har att göra en vecka för att hinna besöka alla ställen. Det är ej nyttans arbete eller nöjets (ingen lawn-tennis, dunkaskinen eller sociètè ,  som bedrifves, men dock ett slags arbete fullt upp för alla sinnena.


Sextionio seglare äro idag synliga med blotta ögat, liknande Spanska armadan eller Waldemar Atterdags ankomst till Wisby.


Alla sångfåglar likt börjar nu vid midsommar allas vår allemagnare backa af med låten och lugna sig. I morgon afton blir hans sista stora dag och då blir nog ”Was zu hören”.


Midsommarafton: Idag är Æolus ute och åker med spannen, som ej händt sedan pingst och att skådespelet på hafvet är storartadt kan jag intyga; något dylikt har jag aldrig bevittnat och skulle ej vilja vara passagerare på den ångare som synes ute till hafs, det enda fartg som idag märkes. Har gjort en tur å hamnpiren och haft svårt att där hålla balansen. Hafvet vräkte öfver den yttre vågbrytaren. Jämnshöga vågor ses skynda mot stranden med iltågets hastighet, liknande genomskinliga isblock och skummet påminde om ett vattenfalls.


Det är ombyte af föregående dagars lugna och klara himmel, högst egendomligt och imponerande, då det ter sig i så stortartad form. Dylikt väder brukar oftast inträffa vid helgerna och var här väntadt. Det var ej värdt att tala om stora gäss, den liknelsen räcker ej, äfven om det vore skånska. Du må tro att dessa tusenden stora svanar, sittande så långt ögat når äro egendomligt att se, som jag kan från min veranda.


”Morgensfischer, sagt man in Hamburg, aber frisches wetter in Schweden”. Fägringen är störst i juni och uppvägs ej av månskenssvärmeriet med pianoklink och balett längre fram. Många äro ej ute och vankar idag mer än sjögubbarne vid hamnen (Kajutan), ego och de allting trotsande kråkorna samt tuppen som har svårt att hålla jemnvigt. Pantalongerna fladdra som flaggdukar. När vid fyren jättevågorna nå bränningarne, kaste de upp ett silfverskum, likt guldregnraketens skir, ej fullt minsamm. Från Italienska vägen tar sig byn med det skimrande hafvet högst ståtligt ut. (… )


Farväl och må så godt som dom sajor ibland. Au revoir om några dagar.


Mölle 30-VI-1900.


A. Kula

 

 Fotnot: Med ”Journal” syftar Kula på Hotell Möllebergs gästbok.


Fotnot 2: Fler bilder från Hotell Mölleberg från denna tid finns att se på följande länk: http://www.hotellmolleberg.com/apps/photos/album?albumid=8669375

 



"Arild och Mölle, hvilka kontraster...!"

Posted by Erik Magnusson on November 24, 2011 at 11:50 AM Comments comments (0)

 

En bild på Stubbarps herrgård illustrerade Helge Sandbergs text om turistlivet i Kullabygden.


I augusti 1906 skrev redaktören, minnestecknaren och kåsören Helge Sandberg en semesterskildring i kvinnotidningen Dagny under rubriken "Ett litet bref från Stubbarp och Arild". Den handlar om hur han upplevt sommaren i Arild, Brunnby och Mölle. Här återges Sandbergs text i sin helhet:


DÅ DET NYSS I DAGSPRESSEN varit tal om att prins Carl inledt underhandlingar om herresätet Stubbarp nära Arild, torde några rader därifrån intressera Iduns läsare. Ty det var till denna romantiskt sköna och idylliska trakt, som undertecknad i fjor sommar för någon tid flyttade sina penater. Fick en lugn och bra bostad i en treflig bondgård i byn Stubbarp, nära herresätet af samma namn, och på lagom avstånd från det trångbodda Arild.


Här kunde jag ligga om mornarna och från mitt fönster skåda soluppgången öfver Bjärebygden och Skelderviken. En härlig tafla! Och från kullarna här och där kunde man se vatten på båda sidor: den lifliga Öresund, med sina tusentals skepp, och den döda Skelderviken. Ja, den senare verkar verkligen ”Döda hafvet”, ty sällan ser man några fartyg där. För den öfriga världen är det ju också en återvändsgränd, och seglarna från Sundet och Nordsjön gå den stolt förbi. Men för badgäster är det kanske därför det mest rena, klara och salta vatten på västkusten.


Men, herre Gud! Hvilken badstrand. Idel sten och splittrade, hvassa klippor. Ingen sand att rulla och sola sig i. Det fanns visserligen en tre à fyra badhus, med endast ett litet afklädningsrum i hvarje, hvilka naturligtvis flitigt abonnerades, men hur kunde dessa förslå till bortåt 500 badgäster? De förslogo ej heller.


Min första utflykt gällde Stubbarps herresäte, som har ett förtjusande läge med storartad utsikt öfver Sundet, Skelderviken och öppna hafvet. Egendomen har ett synnerligen pittoreskt corps de logis i Kristian den fjärdes stil, ett litet slott i miniatyr, och äges för närhvarande af änkefriherrinnan Augusta Siöcrona, född Barnekow.


En stor trädgård och park omgifva slottet, men jordarealen för öfrigt är obetydlig. Stubbarp, såväl som Arild och Mölle, ligger i Brunnby socken. Brunnbys af ”tidens tand” ganska medfarna kyrka gör ingen högtidligt stämd, men Arilds gamla kapell från 1100-talet så mycket mera, i synnerhet nu efter det år 1900 med varsam hand fullbordade restaureringen. Till och med det gamla kyrkuret har blifvit iståndsatt och timslagen verka så poetiskt stämningsfullt som en klosterklockas klang i en undangömd dal.


Badorterna Mölle vid Öresund och Arild vid Skelderviken konkurrera allt en smula med hvarandra och Mölle är nog mest besökt. Men hvilka kontraster!


Jag fann det förra dammigt, blåsande och stekande soligt och var glad att få återvända till det rena, dammfria och skuggiga Arild. Det är mycket möjligt att äfven Mölle har sina behag, men mig behagar det icke, om så alla Sveriges biskopar bott där! Nu bodde där bara en, men ett lejon, och resten danskar och tyskar. Brr! Men hela Kullaberg är dock ett präktigt diadem i Skånes hertigkrona och lilla Arild en pärla af säreget behag, så lugnt och fridfullt och undangömdt med sitt gamla kapell i dalen!


Med kommunikationerna till Kullen kunde det vara bättre beställdt. Det är en hel mil till närmaste järnvägsstation Höganäs. Men nu ändtligen skall en järnväg byggas därifrån till Mölle. Mig förundrar det endast att det icke blifvit en elektrisk spårväg från Helsingborg till Mölle och Arild. Med den erfarenhet jag har från Amerika vet jag, att en sådan skulle bära sig. Om det folkrika Skåne till exempel legat i de östra staterna af – Amerika, hade alla Skånes städer och köpingar för öfver tio år sedan varit förenade med elektriska spårvägar. Kanske de äro det – om tio år? Vi få se! Man behöfver ej resa längre än till Tyskland, Holland, Belgien eller England för att på elektriska spårvägar kunna fara mil efter mil genom landtdistrikt, äfven i mera kuperad terräng än hvad själfva Kullaberg bjuder på.


Utom den riksbekanta ”Mor Cillas” (fru Anderssons) pensionat finns numera ytterligare fru Troedssons och Gudmundssons hotell Arild. De båda senare ha dominerande vackra lägen och Gudmundssons är särdeles rymligt och hemtrefligt och verkar nästan gammal solid herrgård. Maten god och uppassningen idealisk.


Bland andra mera bemärkta personer , som gästade Arild, var författaren Gustaf af Geijerstam, den förste som hissade ren svensk flagga på sin villa, jag tror före – den 7 juni. Af konstnärer träffade jag artistparet Zoir, Anders Trulson, Per Gummesson och Alfred Bergström.


Det skånska hertigparet gjorde också en automobiltur där i nejden. Nära Brunnby mötte de ett par skjutsar med lustresande damer, hvilka stannade och stego ned i diket och ganska högljudt gåfvo sin missbelåtenhet tillkänna. De kände ej de resande i ”bilen”, men blefvo därom underrättade af andra lustresande, som kommo förbi.


Händelsen ville, att hertigparets ”bil” vände omedelbart tillbaka, och de förut så förbittrade lustresande damerna, hvilka fortfarande stodo i diket, gjorde nu i stället sin allra som djupaste och underdånigaste nigning.

Kullaborna äro föröfrigt en glad och hurtig befolkning. Hos dem hvila inga ledsamheter. Det är väl den friska hafs-, bergs- och skogsluften i förening, som verkar stimulerande på dem. Och de präktiga Kullatöserna äro ej heller bortbytta! I stället för att sjunga: ”Mitt lif är en våg” som begrafningssång, sjunga de den som – kärleksvisa, med en mycket liten omskrifning:


”Mitt lif är en påg,

Som röres en tid

I svallande våg

Vid vindarnas strid.” –


De flesta av ungmörna däruppe på kullarna ha ju en hjärtans kär på hafvet och hvarför då klaga och sörja? Han väntas ju hem till hösten. Då blir det fröjd i gillestugan, och kanske det rent af blir bröllop.

Helge Sandberg

 


"Konsul Wennerths sovkabiner är sista skriket i Mölle..."

Posted by Erik Magnusson on November 23, 2011 at 11:30 AM Comments comments (0)


Flygbilden visar Klubbhotellet i början av 1950-talet.


KLUBBHOTELLET BYGGDES PÅ 1940-talet som Mölles egen friluftsstad. Idag betingar var och en av sovkabinerna ett miljonbelopp vid försäljning. Samfälligheten Grindstugorna består numera av 36 bostadsstugor i miniformat.

 

Vårvintern 1946 uppstod livlig aktivitet bland äppellundarna vid grindarna in mot Kullabergs naturområde. Det blev snabbt känt att konsul Wennerth åter var i byggtagen.


Under kriget hade Sven Wennerth gett Mölle en egen ”golvbana” efter engelskt snitt. Nu skulle hans bolag Constructor bygga sommarbungalows efter amerikansk förebild.


”Pappa hade många järn i elden. Det hade han från sin far. Han gjorde affärer i Brasilien, Spanien och USA. Ja, över hela världen. Och även i Mölle”, säger dottern Louise Grandinsson.


Sven Wennerth var en 35-årig konsul, civilekonom och trävaruhandlare. Han hade tagit Mölle med storm när han under krigsåren omvandlade de brant böljande ängarna vid Kullagården till tolv golfhål i ett högst personligt projekt som byggde på en generös gåva från AB Kullabergs Natur. Och Sven Wennerth skulle visa sig lika generös när han skänkte hela golfbanan till Mölle Golfklubb, som vid den här tiden var en nybildad sällskapsklubb med ett 20-tal medlemmar.


Sven Wennerth bodde i Malmö, men hade via hustrun Elsa starka band till turistnäringen i Mölle. Svärmodern Thyra , bosatt i Villa Gläntan, hade 1919 ärvt Hotell Sjöhem efter maken Hermans bortgång. Och hustruns farmor var ingen mindre än Johanna Corfitzon, änkefrun som fram till sin död 1920 drivit Hotell Corfitzon nere i byn.


Bygget bland aplarna var kopplat till golfbanan. Sven Wennerth strävade efter ett nytt slags turisthärbärge i Mölle där golf- och tennisklubbarnas gästspelare kunde boka in sig.


Var och en av de 35 små vita stugorna skulle få två rum och lantlig inredning, men med alla dåtida bekvämligheter: dubbla kapputrymmen, väl tilltagen garderob, altan samt toalettrum med wc och rinnande vatten.


Ryktet om hotellbygget spred sig. NST i Ängelholm rapporterade i april om konsul Wennerths ”enkla men praktiska sommarbungalows”. Sydsvenskan i Malmö skrev i juni om att ”badortshotell av ny modell lockar till semester i Mölle”. Helsingborgs Dagblad meddelade att ”konsul Wennerths sovkabiner... är sista skriket i Mölle”.


”Han har låtit uppföra en riktig Friluftsstad i miniatyr med en massa småhytter, allt inramat i vacker grönska och blomsterrabatter. Dessa kabiner blir säkerligen populära”, stod det att läsa i HD.


Den 21 juli 1946 invigdes Klubbhotellet som Sveriges första country club-hotell. Sven Wennerth hade fått AB Linjebuss i Stockholm att driva anläggningen och vid invigningen presenterades Eva Carbäck som dess första chef.


Efter öppningsceremonierna tog fröken Carbäck med sig Sydsvenskans reporter på husesyn. Det resulterade i ett blommande referat:


”Hotellet är en sannskyldig idyll, där det ligger mitt i en gammal fruktträdgård. Överallt växer det konstfullt arrangerad fuchsia, petunia, berberis. En mjuk gräsmatta skiljer de två stugraderna från varandra, över vilken man lagt en gångstig av Ölandssten. Strax invid landsvägen finns ett dekorativt stenparti, där primulor och veronikor här och var sticka upp, och hela området inringas av ett staket som är helt översållat av klättrande kaprifol...”


Gästerna fick vid invigningen veta att stugornas inredning kom från Markisfabriken i Malmö och att gardiner, sängöverkast, trasmattor och bonader gick i rött, grönt eller blått – beroende på vilken stuga man tilldelats. Keramikvaserna kom från Hemslöjden i Malmö och i taken hade Justus Ahlberg målat motiv i allmogestil.


Under skiftet från 40- till 50-tal blev Klubbhotellets båda kaffeserveringar populära mötesplatser för flanerande Möllebor. De slog sig ner under ett färgglatt solparasoll i uteserveringen – eller för att ta en pilsner i den bar som byggts i kajutastil.


Hotellet kunde ta emot 51 gäster. De betalade 6:50 kronor för ett enkelrum – eller tolv för ett dubbelrum.


”Varje rum har egen ingång direkt från den vackra trädgården. Bad- och duschrum inom hotellet”, hette det i hotellets annonser.


Linjebuss lät Klubbhotellet fungera som övernattningsstation för bolagets chaufförer och skötte driften fram till sommaren 1960. Då överläts arrendet till källarmästare Åke Hagman, som tidigare omvandlat Hotell Corfitzon till Hotell Hagman, men som nu samordnade driften av Klubbhotellet och Kullagårdens värdshus.


”Abonnenter på Klubbhotellet serveras där frukosten, medan lunchen och middagen serveras på Wärdshuset. Självfallet har abonnenterna fri entré till Berget”, förklarade Åke Hagman, som gav hotellets kvarterskrog ett nytt namn: Restaurang La Fregatte.


En annons från juli 1966 angav inriktningen:


”Koppla av på färden och njut av något vi har att bjuda i vår trädgårdsservering, där Ni har en vacker utsikt över Kullabergs sluttningar och Kattegatt. Vi serverar varmrätter, sill med nypotatis, varm korv och hamburgare. Alltid gott kaffe, våfflor, bröd och smörgåsar.”


Åke Hagman hyrde ut klubbstugorna under allt längre perioder till trogna stamgäster. Ann-Marget Kamhed har i Mölle-kuriren skrivit om hur hon 1969 kom att hyra ett av husen på inre raden.


”Våra första veckor i Mölle gav oss både en försmak och mersmak av vad detta lättsamma boende hade att erbjuda en sommargäst... Man umgicks genom småprat över grinden och stördes aldrig av närheten”, skrev hon.


I slutet av 1970-talet såldes Klubbhotellet. Köparen ville riva hela rasket och bygga friliggande villor, men hejdades av Höganäs byggnadsnämnd. I stället renoverades de båda huslängorna. Alla stugor fick dusch, elplattor och varmvatten. Därefter målades de gula och bjöds ut till försäljning.


Varje köpare blev medlem i samfälligheten Grindstugorna och ägare till en artondels restaurang. Under några år på 1980-talet drevs restaurangen av Börje Attoff, som en gång startat Svarta pannan i Helsingborg. I början av 1990-talet hyrdes krogen ut till Peter Jonsson och Hans Lindh, som kallade den Syltan och lät konstnären Lars Vilks bygga en bar, tillverkad av prima drivved. När Syltan gick i graven blev lokalerna samfällighetens 36:e bostadsstuga.


Marknadspriset på ett hus i Grindstugorna ger en bild av hur värdet för ett sommarboende med havsutsikt och bra läge förändrats genom åren. På 1970-talet betingade ett hus på 32 kvadratmeter en köpeskilling på 10.000 kronor. Nu i höst bjöds en sådan stuga ut för 1.250.000 kronor.


Fotnot: Texten är publicerad i senaste utgåvan av Mölle-kuriren.



Bilderna nedan är hämtade från ett vykort från Klubbhotellet från början av 1950-talet.

 


Carl Fredrik Hill: "Mölles förste turist"

Posted by Erik Magnusson on November 23, 2011 at 10:50 AM Comments comments (0)


Oljemålningen "Läsande pojke" eller "Skrivande gosse" gjordes under Carl Fredrik Hills uppehåll hos fru Katarina Jönsson på hennes värdshus "Gröna längan" i Mölle 1873. Pojken torde heta Gustaf Adolf Jönsson.


Carl Fredrik Hill är konstnären som blev ett större namn efter sin död än under sin levnad. Han är ständigt föremål för nya utställningar. I början av sin karriär kom han till Mölle för att måla. Här återges texten om Carl Fredrik Hill ur "Det vackra huset i Möllebergsbacken".


REDAN 1873 BODDE lundamålaren Carl Fredrik Hill och den danske marinmålaren Carl Locher, senare känd som en av Skagenmålarna, i fru Katarina Jönssons hem i Mölle som hennes allra första sommargäster.


Hill var 24 år och hade avbrutit sina studier vid Konstakademin i Stockholm. Carl Locher, som var två år yngre, var helt inriktad på att måla skeppsmotiv och hade under ett år studerat vid Kunstakademiet i Köpenhamn.


Hill hade kommit till Mölle efter några veckors målarstudier i de småländska skogarna och skulle under sensommaren visa upp två av sina verk på Konstföreningens sommarutställning i Malmö. I november hade han en Parisresa inplanerad för att förkovra sig som konstnär. Locher skulle koma dit två år senare.


Carl Fredrik Hill var en av många landskapsmålare som varit med att omvandla Mor Cillas värdshus i Arild till en svensk variant av Bröndums kro i Skagen. Och Gröna längan blev något av en lokal filial till den växande konstnärskolonin i Arild, där kända naturmålare som Gustaf Rydberg, Gustaf Cederström, Fritz von Dardel och Richard Bergh samlades.


Under sin vistelse i Mölle njöt Carl Fredrik Hill, efter några magra år i huvudstaden, av Gröna änkans rika kök. Han blev i byn känd som den målande studenten när han gav sig ut på många och långa strövtåg längs Kullabergs kuster och upp på dess höjder med sitt stativ och målarskrin. Flera gånger gick han till Brunnby för att hälsa på Christer Herslow, församlingens nye kyrkoherde, som var bekant med Carl Fredrik Hills föräldrar i Lund.


Under uppehållet på Mölleberg målade Hill flitigt. Han kände sig befriad från den stränga akademidrillen i Stockholm och blev inspirerad av en omgivning med otaliga vyer för en romantisk naturmålare: i byn fanns det gott om pittoreska scenerier med fiskarstugor inbäddade i grönska; ute på Kullaberg fanns det skogklädda åsar, stupande branter och skummande bränningar; på slättlandet hängde disiga blånande lufttoner över det skånska landskapet.


Bland Hills målningar från juli 1873 finns flera marina oljor. Tre av dem är kända som Bränningar, Afton vid Öresund och Marin från Kullen. En liten oljemålning från byn kallades Fiskarestugor i Mölle och var målad ett stenkast från Gröna längan. Den visar enligt sentida bedömare på Hills säkra känsla för ett nytt franskt sätt att måla och skrapa.


Hill hade fångat flera av Mölles kända attribut: halmtak, korsvirke, stenmurar, en snipa på land, en grusad bygata, arbete med fisknät, Ruffen i hamnen. Men han fångade framför allt ett naturligt ljus med naturtrogna skuggor. Hill tog med sig två slättmotiv, båda kallade Skånskt landskap, till Malmöutställningen. De salufördes för 150 kronor styck som målning Nr 14 och Nr 15, men förblev osålda. Malmös konstpublik var inte mogen för Hills dragning till ett nytt kontinentalt målningssätt, en stil som snart skulle bli känd som impressionismen.


Carl Fredrik Hill fann också inspiration i Gröna längan där han gjorde flera små studier av katter, möbler och människor. Professor John Fredrik Höckert på Konstakademien i Stockholm hade rått honom att ägna sig mer åt porträttstudier. Hills främsta verk från Katarina Jönssons värdshus var en målning som kom att kallas Skrivande gosse eller Läsande pojke.


Den visar en liten rufsig krabat vid ett bord, fördjupad i ett brev eller en bok. Gossen är enkelt klädd i grå byxor och en sliten brun väst ur vilken högra armens vita skjortärm sticker fram. Han är barhuvad med tjockt brunt hår. Gossen måste ha varit Gustaf Adolf Jönsson, Gröna änkans yngste son som i juli 1873 var nio år.


Målningen är ovanlig eftersom Hill aldrig blev känd som en porträttmålare, men när Hill efter sin död kom att omnämnas som en av Sveriges främsta impressionister framhöll Hillexperten Adolf Anderberg att pojkporträttet visade på stora kvaliteter:


”Han har fått korn på färgens uttrycksmedel, där ljus och skugga spelar en så väsentlig roll. Se blott på lystern i den brett målade skjortärmen, där han ödslat med feta, mättade färger! Ljusreflexerna kring den röda öronmusslan har han noggrant observerat. ’Läsande pojke’ kunde, tycker man, ha bildat inledningen till en lyckosam fortsättning på figurmåleriets område. Men det blev ej Hills väg...”


Konstvetaren och tidningsredaktören Viggo Loos höll med:


”Bilden förråder en ej ringa säkerhet i färgbehandlingen. Ljuset på de vita skjortärmarna är levande, dräktens varma toner i brunt väl återgivna. Man tar helt säkert ej fel, om man häri ser en återklang från Höckerts kolorism.”


Carl Fredrik Hill stannade flera veckor hos Gröna änkan. Hill var en inbunden ung man med stor tillit till sin konstnärliga talang. Men han var osäker på sin egen hälsa, undvek alla risker för smitta och kände ständigt efter hur det var ställt med huvud, hjärta och mage. I augusti bröt en svår epidemi av kolera ut i Höganäs, som skulle visa sig bli farsotens allra sista framfart i Sverige.


Det första dödsfallet hade inträffat den 30 juli och drabbat en ung mamsell som ätit krusbärsgröt hos en kolerasmittad skräddarfamilj i Hälsingborg. Dödsorsaken hölls först hemlig för att inte skrämma bort badgäster från Kullabygden. Men sjukdomen spred sig från hus till hus och efter tre veckor hade 79 Höganäsbor blivit sjuka och 31 av dem dött. Innan Höganäs förklarades som en frisk stad skulle ytterligare 277 personer bli smittade och 146 dö. Koleran tog livet av var tolfte Höganäsbo.


Alla hotellägare och husvärdar i närområdet var skyldiga att anmäla misstänkta sjukdomsfall. I Brunnby kyrka läste Christer Herslow upp en kungörelse om att alla kontakter med den kolerasmittade staden var förbjudna mot vite. Koleraskräcken bröt all kommunikation från Mölle, Arild och Brunnby med Höganäs.


I det läget blev Carl Fredrik Hill sjuk. Det fanns en uppenbar risk att han drabbats av kolera sedan han känt av de typiska symptomen: trötthet och ett molande magknip. Diarré och kräkningar var att vänta och kunde följas av en dödsbringande tyfusfeber.


Katarina Jönsson bäddade omedelbart ner den unge konstnären i Gröna längan. Därefter lär hon ha följt alla de råd och huskurer som fanns att hålla sig till i koleratid: hon försåg den sjuke med senapsdeg, kamfersdroppar och risvälling med tillsats av rödvin. Hon gav honom havresoppa och te av fläder, kamomill eller rölleka. Och hon försåg honom med små doser av brännvin, portvin och andra stärkande medel.


Det gällde dessutom att under rötmånaden skura, städa och hålla rent i hem och avträden samt åt ”att hålla allting torrt, ty sjukdomen trifves i fuktighet”.


Katarina Jönsson kunde i Öresundsposten läsa att det också gällde att visa mod och förtröstan: ”Ju mer ihärdig och sjelvuppoffrande man wisar sig, ju mera beredvilligt man betjenar fattig och rik, desto mera tillförsikt och menniskokärlek ingjuter man i alla samhällsklasser och bidrager wäsentligen, äfven härigenom, till hämmande och förekommande af det onda...”


Katarina Jönsson lät hämta en läkare och tillkallade så småningom även kyrkoherde Christer Herslow från Brunnby. Denne hade redan fått veta att tre av hans församlingsbor avlidit av cholera inne i Höganäs. Han skyndade nu till Mölle, men fick höra att den unge Hill visat sig lida av en lindrig gastrisk feber, dvs. en helt vanlig magkatarr.


Efter någon dag skrev Herslow ett lugnande brev till Carl Johan D:son Hill, målarens far och professor i matematik vid Lunds universitet: ”Emellertid kan jag försäkra att den i övrigt så beskedlige unge mannen ingenting fattas utom – courage...”


Öresundsposten raljerade i efterhand över alla dem som i likhet med Hill inte kunnat känna skillnad på kolera och vanliga magbesvär:


”Okunnigheten bland mängden wållade voro oftast det befängdaste. Man hade exempel på, att personer gåfwo anhöriga, hwilka sjuknat i magplågor, de star- kaste födoämnen, för att lifwa krafterna; andra trodde sig i förskräckelsen ha kolera, då de i sjelfwa werket ledo af förstoppning eller annan fjuttighet af helt annan art än kolera. Man borde i alla skolor meddela de allmänaste dragen af helsoläran.”


Carl Fredrik Hill och Carl Locher skulle senare bli omtalade som Mölles första turister och var bara de första av en lång rad konstnärer som kom att besöka Gröna längan. Enligt vad Höganäs Tidning uppgav i en födelsedagsintervju med Gröna änkan långt senare ”ökade artisternas antal i Katarina Jönssons älskvärda hem för varje sommar”.


Bland konstnärerna fanns Malmömålaren Victoria Westberg, Axel Erdmann, senare känd som Stockholmsmålare och chef för Valands konstskola i Göteborg, samt den danske mästarmålaren John Lübschitz, som på en oljemålning fångade Kullabergs kala sydsluttningar.


Fotnot: Texten är hämtad från boken "Det vackra huset i Möllebergsbacken", sidorna 12-16.


Bilden nedan kallas "Marin från Kullen" och målades i augusti 1873 i Mölle, några månader innan Hill reste till Paris.


Hanna tog jobb på Mölleberg sommaren 1910

Posted by Erik Magnusson on November 23, 2011 at 10:35 AM Comments comments (0)


En del av Hotell Möllebergs personalstyrka under sommaren 1910. Det är Hanna Bengtsson som står vid den blåa pilen i bakgrunden. Storasyster Karin sitter vid pilen till vänster.


HON HETTE HANNA NATALIA BENGTSSON och var bördig från Höganäs. Hon var en av de unga flickorna från Kullabygden som under sommaren 1910 fick anställning på Hotell Mölleberg i Mölle. Hon kom att efterlämna en veritabel bildskatt från det forna badhotellet.

 


Vi vet inte vad det var som fick källarmästare Bernhard Paulson att anställa den då 18-åriga Hanna Bengtsson som servitris i hotellrestaurangen.


Möjligen var det hennes eleganta stil och trevliga sätt. Hanna var en vacker flicka och hade blivit väl uppfostrad i ett välbärgat kaptenshem vid hamnen i Höganäs. Hennes far, Anders Bengtsson, tjänstgjorde under många år som hamnfogde.


Men Bernhard Paulson måste också ha insett att det var gott gry i en flicka som var syster till Karin Bengtsson. Storasystern hade under flera säsonger arbetat vid Hotell Mölleberg och skulle nog se till att också lilla Hanna skulle kunna sköta en anställning. Kraven var hårda för den som ville arbeta på ett så välrenommerat hotelletablissemang.


Hanna Bengtsson lämnade småsyskonen Signe, Alex och Gustav hemma hos mamma Signes vård i Höganäs och begav sig till Mölle för det stora äventyret. Det föll på hennes lott att servera alla de förnäma badgäster som slog sig ner i Hotell Möllebergs stora matsal. Det var ett av Mölles allra finaste badhotell. Bara de bästa råvaror dög för kökspersonalen. Och gästerna kunde välja mellan matsedlar på svenska, tyska och danska. Ja, vid festliga tillfällen fanns till och med menyer på franska!


Under Hannas somrar på Hotell Mölleberg kom hovfotografen Peter P Lundh dit till som tätt för att ta gruppbilder av gästerna och av personalen. Hanna tycks vid flera tillfällen ha begett sig upp till Lundhs turistmagasin högre upp i Möllebacken för att köpa kort från hotellet. Vi vet att hon köpte flera gruppbilder från Mölleberg för 50 öre per styck.


Hanna Bengtsson köpte också ett stort gruppkort, ett så kallat kabinettskort på styvt papper, som föreställde herrskapet på Mölleberg med deras nyfödde son, omgivna av en hel stab av personal och gäster. Det kortet tog hovfotografen Lundh två kronor och femtio öre för – mer än en hel dagslön för Hanna Bengtsson.


Kabinettskortet skulle senare hamna inom glas och en elegant mörk träram och skulle under åtskilliga år ge glans åt vardagsrummet hemma i Höganäs. Hanna Bengtsson själv syntes i bakgrunden på Peter P Lundhs gruppbild, stående högst uppe på hotellets takterass.


På flera av korten syns Hanna Bengtsson elegant klädd i svart kjol och vit blus, eller i svart klänning med vita spetsar – helt enligt den strikta klädkod som gällde på Hotell Mölleberg. På flera gruppbilder finns även syster Karin med i personaluppställningen.


På andra kort har Hanna Bengtsson förevigats nere vid hamnen i samband med någon inköpstur. På en bild köpslår hon med de lokala fiskarna. Några bilder skickade hon iväg som vykort till släktingar och väninnor. Och snart kom det andra vykort i retur till Hotell Mölleberg.


Väninnan Gerda skrev i augusti 1910 att hon snart skulle komma på besök till Hotell Mölleberg:


”Bara jag hinner att komma, till dess tusen hälsningar”, skrev Gerda den 24 augusti 1910.


Väninnan Ester undrade några veckor senare om inte Hanna kunde komma på besök till Höganäs:


”Goddag på dej! Hur har du det i värmen? Kommer du inte till Höganäs snart?” skrev Ester i september 1910.


Dagen därpå damp ett nytt vykort ner på Hotell Molleberg – denna gång med hälsningar ”från Anderssonskans Alma till Bengtssons Hanna”.


Hanna Bengtsson tycks ha blivit kvar i Hotell Möllebergs personalstab under åtminstone fyra sommarsäsonger. I hennes fotoalbum, som än idag finns bevarat hemma hos dottern Margit Eliasson i Höganäs, finns också en serie Peter P Lundh-bilder från sommaren 1913. De är tagna i samband med att systern Karin och en gemensam väninna kom till Mölle på besök. De gav sig ut på promenad, men alldeles i närheten av Peter P Lundhs ateljeer. Hovfotografen tog bilder av de tre flickorna dels med vildmarksmotiv, dels med hotell Elfversons nybyggda annex i bakgrunden. Hanna köpte bilderna för 40 öre per styck.


Vid det laget arbetade inte längre storasystern Karin på Mölleberg. Hon hade i stället tagit anställning vid Nya vattenfabriken i Höganäs Nedre. Det var en läskedrycksfabrik som bland annat framställde det välsmakande Kullavattnet.


En gruppbild av Möllebergs personal skickade Hanna Bengtsson den 29 augusti 1913 iväg som ett vykort till storasyster Karin med följande text:


”Kära syster, här sänder jag dig ett kort av oss flickor. Vad tycker du om det? Kan du känna någon igen där? Såg du kortet mor fick med sig hem? Hälsa alla flickorna och andra bekanta så mycket. Många hälsningar från din syster Hanna. P.S. Säg till Alex att han kan skriva ett litet kort, men har inte haft tid att skriva till honom.”


Karin Bengtsson bosatte sig som gift (med Petri Andersson) i Villa Strandbo vid hamnen i Arild. Hanna Bengtsson gifte sig med Karl Ludvig Bowin från Kalmar och bosatte sig i föräldrahemmet i Höganäs. Sonen Torsten Ludvig föddes 1921, men dog 1927. Dottern Margit föddes 1931.


Karl Ludvig arbetade som steward på fraktfartyg och avled 1948, Hanna extraknäckade länge som servitris på Hotell Schweitz och Höganäs stadshotell och avled 1952.


Fotnot: Det finns fler bilder från Mölleberg från Hanna Bengtssons fotoalbum på följande länk: http://www.hotellmolleberg.com/apps/photos/album?albumid=10363537

 

 


Søndag i Mølle - ett bildreportage från 1885

Posted by Erik Magnusson on November 23, 2011 at 10:15 AM Comments comments (0)


Bild ur Illustreret Tidende nr 36, sidorna 455-457, den 7 juni 1885.


Den 7 juni 1885 publicerade den danska tidningen "Illustreret Tidende" ett bildreportage från Mölle över tre sidor. Reportaget var skrivet och illustrerat av den danske konstnären Peter Tom Petersen. Reportaget som i original bar rubriken "Søndag i Mölle. Sommerminder" återges här in extenso.


 

”NU GÅR VI TILL ångbåten; kom nu, sen ska vi bada!”


”Aaa, jeg har sgu'nte tid!”


”Ah, strunt! Tid! Du skall väl nån gång hålla söndag, det där kan du ju alltid rita sedan.”


Med et suk over den ringe motstandsevne, man besidder, driver man med ned til havnen, om hvis yderste mole man allerede ser dampskibet ”Höganäs” svinge. Søndagen er den eneste dag i ugen, man har dampskibsförbindelse med omverdenen saa det er en hel del begivenhed, ved hvilken nødig noget væsen i Mölle mangler.


Den lange mole er paa denne tid efter ringe evne ”Langelinje” og livligt nok kan her se ud, især naar vejret er smukt. Først och fremmest er der de ægte Mölleboer, ”töser och pojkar och gubbar och kvinnor” der anbringe sig som paa et slags galleri paa det lave brystværn ud imod søen. Foran dette bevæger sig saa ”Beaumonden”, hvoraf der ogsaa en en slump. Det hedder sig endog, at der i fjor opholdt sig over 300 fremmede, svenske og danske, i ferietiden.


Den hele forsamling gaar nu her og ”undrar, om några bekanta äro med båten”. Denne lægger til, og passagererne mønstres, i det de stiger i land. Er man saa heldig eller uheldig, hvad der jo er en smagssag, att faa fremmende, er der til at begynde med en præsenteren over en lav sko, og saa kan der med kniberi lige tages et bad inden middag.


Til den ende vil den fremmede spejde efter et større badeetablissement, men forgjæves. Vel findes et saakaldet Badehus, men dette er forbeholdt det smukke kjøn. Mændene har valgt den bedre del, som vel imange aar ikke bliver dem berøvet. De gaa ud til havnefyret og en to tre i paasyn af hele byen paa hovedet i vandet.


Efter badet mødes man med en vældig appetit i ”Kaptenens trädgård”, hvor der spises en famille under et stort solsejl. Efter middagen gjør man sig det mageligt, tager sin mokka, tænder resigneret sin Möllehavaneser, hvis ens haab i retning av de nysankomnes cigarfoderaler skulde være glippet, og nu kommer i 9 af 10 tilfælde punschen paa bordet.


I fjor hed punschen ”Aurora”. Det var en extra Extrakt. Der ankom en skjøn dag till Mölle en rigtig ”glad lax”. Hans bagage bestod af 24 flasker Aurora Punsch, og desforuden var han udrustet med mange gode egenskaber, blandt andet et uopslideligt humør. Det kan derfor ikke undre nogen, at ”häradshöfdingen” snart avancerede til Mölles kjæledægge. Hans punsch var ikke mindre afholdt – og saadan en søndag var den uvurderlig.


Den kom altsaa paa bordet, der skaalades, og de fremmede begyndte at nære venlige følelser for stedet. De havde jo rigtignok tænkta at rejse tilbage om ftermiddagen, men ”det kan aldrig komma i fråga”.


Efter 4 à 5 timers sørejse befinder man sig virkelig alt for vel her i denne stump have til at kunne løsrive sig. Denne søndag er der nu ogsaa særlig stemning. Listearien af Don Juan præsenteres, dernæst ”Gubben Noah”, den gamle hedersman, og nu griber häradshöfdingen sin sidekammerat, en stump paa 2 aar, sætter ham op paa bordet og lader ham til almindelig jubel vakle over til moderen, ledsagende manøvren med den gode gamle vise: ”Så lunka vi så småningom, från Bachi buller och tumult.”


Lidt efter ”lunka” vi virkelig afsted op ad bjærget til. Der er nemlig dans i Kulla Lund, og alle Mölleboer danse. Det er en meget smuk vej, den fra Mölle op till Kulla fyr. Paa begge sider af højderyggen ned til kysten er der smukke klippepartier, dalslugter med en yppig vegetation, og nederst nede et lille stykke strand med store rullesten og till begge sider sønderrevne klipper, der skyde sig langt ud i vandet.


Oppe paa plateauet er der tæt ved vejen en smuk lille skov med en aaben plads, hvor der om sommeraftnerne meget ofte danses. Selv under sildefiskeriet om efteraaret, hvor der ellers ikke er megen tid at give bort, har folket af og til sine ”tillställningar” her oppe. De er ganske morsomme at overvære.


I en nogenlunde stor to fags stue danser omtrent halvtresindstyve mennesker, saa man kan begribe, at der just ikke er overflødig plads. I betragtning af dette havde man anbragt ”Musikdirektøren” paa en stol oppe i den dybe vindueskarm. Det var en liten pukkelrygget mand, og saasom intet er saa galt, det dog undertiden er godt for noget, passede der her fuldkomment til den lave Vinduesfordybning. Her tronede han, flankeret af et lys og en flaske brændevin, hvilken han og de øvrige mandfolk i pavserne flittig besøgte. Pigebørnene delikaterede sig under disse med æbler og nogle særlig begunstigede, tror jeg, fik en snaps punsch. Dansen gik med en forfærdelig udholdenhed, runddanse, ringdanse, polska o.s.v. imellem hverandre.


Det var meget fornøjeligt, og der var mange kjønne och kvikke piger. Uvilkaarlig paatrængte sig mig erindringen om et lignende dansebal, jeg nogen tid forinden havde overværet ovre i Jylland. Det var ude paa landet; der havde været rejsegilde, og bag efter dansedes der i kroen. Skal folk danse, kan de da lige saa godt see lidt fornøjede ud, er det en kilde til bedrøvelse for dem, maa de hellere lade være. Man fik et stærkt indtryk af bedrøvelse ved dansen ovre i Jydernes land, Kullafolkene tog sagen paa en anden maade.


Men vi maa se at komme tilbage til byen med vore gjæster, der pligttro har stavret rundt paa klipperne for at se paa udsigter og andre mærkværdigheder. Har man saa indtaget sit aftenfoder dernede, kan de, der har lyst, godt begunde at danse igjen; thi her findes ogsaa en danseplads. Man kan ogsaa gaa til køjs, og det foretrækker de fleste efter dagens anstrængelser.


Ligger man saa i sin bedste søvn, kan det undertiden hænde, at man bliver vækket ved at høre ”den tapre landssoldats” kjendte toner paa violin. Naar befolkningen med spillemanden i spidsen ud paa natten begiver sig hjem gjennem byen, er det gjærne efter denne melodi, rigtignok i en noen forvansket form, men lige god for det. De danske pleie at betragte det som en ovation og blive pligtskyldigst rørte.


Paa denne maade tilbringde i regien søndagen, og sidste sommer var det i land tid næsten hver dag søndag – svensk søndag, hvor man ”springer i backarna, dricker Cognac och vatten och gör annat dylikt”.


En stakkels maler kommer med meget præsentable forsætter til stedet: ”Død og pine, hvor der skal hænges i!” – Jo pyt! Efterhaanden ankommer en skare mennesker, de elskværdigste folk – Gud bevares! – hvis eneste livsopgave – foreløbig i det mindste – er at ”göra sig det så trefligt som möjligt”.


Kommer man for skade at spørge en av disse om, hvad klokken er, faar man let en reprimande under følgende form: ”Hva fanken bryr jag mig om klockan, vi har ju inte annat att göra än att döda tiden på bästa vis”.


Hvis man vil have noget gjort, maa man, særlig o meftermiddagen, vogte sig vel for ikke at blive greben og anbragt ved et kaffebord eller et punscheglas. Egentlig fremmende for arbejdet er disse eftermiddahskallaser ikke, og trods folkenes mange elskværdige sider er man derfor ofte ugudelig nok til at ønske dem hen, om ikke just hvor peberet gror, saa dog til ethvert andet sted end Mölle Men ”Næste aar!!”


Al ting har en ende, en ferie selvfølelig ogsaa, og en skjøn dag forsvinder sommergjæsterne – vi drikke den sidste Aurora, følge dem pænt till dampskibet, gaa endogsaa ud til havnefyret, og i det ”Höganäs” svinger förbi, udbringes et: Lefve våra resande, Hurra!


Fra dampskibet lyder: Lefve Mölleboerne!


Jubel, svingen med lommetørklæder og parasoller. Skibet fjærner sig, og man siger till sig selv: ”Gudskelov!”


Naar ”Höganäs” har ført den sidste ladning bort, begynder den gode tid, ”då man målar styft och levfer billigt”.


T.P. (Tom Petersen)

 

Det finns fler teckningar att se från Illustrereret Tidendes bildreportage på följande länk: http://www.hotellmolleberg.com/apps/photos/album?albumid=12571383


En midsommarfest vid Kullen 1883

Posted by Erik Magnusson on November 23, 2011 at 10:00 AM Comments comments (0)


Bild från "Ude og Hjemme", sjätte årgången, nr. 306, söndagen den 12 augusti 1883.


Den 12 augusti 1883 publicerade den danska tidningen Ude og Hjemme ett reportage över fem sidor från Mölle om årets midsommarfirande. Reportaget bär rubriken "En midsommerfest ved Kullen" och var skrivet och illustrerat av den danske konstnären Peter Tom Petersen. Här återges reportagetexten in extenso.


 

"MOTIV FRA KULLEN" ER FOR længe siden ophørt at høre til de usædevanlige titler i udstillingskatalogen. Stedet er temmelig kjendt, og hvert aar kommer en skare rejsende derover. Saa trave de rundt paa klipperne og i skoven, gaa i grotterne og naturligtvis ud til fyret, kort sagt se Alt, hvad der skal sés, og se det helst paa én dag.


Men hvad disse rejsende ikke se synderlig til, det er befolkningen. To gange aarlig er den især meget fornøjelig at se paa, nemlig ved midsommertid og under sildefisket. Liv er der nok af ved begge lejligheder, men paa meget forskjellig vis.


Der er flere maader, hvorpaa man kan komme derover. Man kan sammen med en del andre leje et skib og dampe til Kullen; spise og drikke og se sig lidt om. Dette kaldes en lysttur til Kullen. I heldigste tilfælde har man, hvis selskabet har været godt, moret sig, men man kan egentlig ikke sige att have set meget til Kullen.


Nu behøver man ikke at afvente en saadan lejlighed for att komme dertil. Der gaar nemlig en damper, ”Skånska kusten”, op og ned ad samme kyst. Bestemmer man sig til at betræde ”kustens” dæk, maa man ikke være for sangvinsk og ubetinget stole paa at blive direkte henbragt til Mölle, fiskerlejet lige ved Kullens fod.


Den, der skriver disse linjer, har fulgt ”kustens” færd i flere sommere og kan forsikre, at samme baad har en mærkelig ævne til at berede folk skuffelser. Et fremtrædende træk i dens karakter var i det mindste ifjor en meget stor antipathi mod at gaa til Mölle. Dett skyldes antagelig helbredshensyn. Som ældre forsigtig herre afskyr ”kusten” den sø, der ved lidt blæst bryder temmelig stærkt i indløbet til Mölles havn. ”Kusten” stopper heldt i Höganäs.


Da jeg har omtalt denne mindre heldige side, skylder billighed at sige et par ord til dens ros. Der findes nemlig forskjellige rare varer ombord, og det hændes derfor ofte, naar damperen endelig er kommen i behold ind til Mölle, at en del glade fyre efter endt dagværk samles paa dens dæk og ”söp” en smule, ikke til ubetinget glæde for kaptejnen og folkene, der skulle op klokken 4 næste morgen, hvilket de glade heldigvis ikke skulle. Der blev da nedlagt forbud mod at synge. Men hvad gjorde det, saa gik man rundt i byen og begyndte med at give ”Tullsergeanten” (Pierre Justus Le Veau), der tillige er byfoged, en serenade.


En av denne tjenestemands forfædre var emigreret fra Frankrig, hvorfor man fandt det værdigt at begynde med Marseillaisen, men slog snart over i Herr Byfogedens livarie af ”Stegekjælderen”: ”Her i denne Satans kjælder kom min kjærlighed tilkort” o.s.v. orresten fortsattes paa denne maade fra hus til hus til stor glæde for fiskerkonerne, der vaagnede og syntes, der var ”så utomordentligt vackert”.


Det var den route . Saa forstaar det sig: man kan jo ogsaa gaa, men det er vel de færreste, der sværme fordet. Huskende paa glade tider tidligere, drog jed iaar derover med den ”skånska” – till Höganäs, men erfarede til min store sorg, at der ikke var tænkt paa nogen majstang denne gang. Det blev snakket en del frem og tilbakge, og man blev tilsidst eniga om at ”försöka ställa om det”.


Agitationen begyndte den næste morgen med stort held. Det var heller ingen tid at spilde, samme aften var det ”Midsommerskvæll”. Majstangen blev rigget og ”flickorna” trommede ud at plukke blomster, der blev bundne i kranse. Men det var kun som en draabe i havet, naar man saa paa de lange stænger, der laa oppe paa bakken og ventede paa deres klæder. Det maatte skaffes en vogn tilveje til at kjøre efter løv. En dame, der ved lignende lejligheder havde vist sig særdeles ”hygglig”, blev som extraordinær ambassadrice skikket til en ”beskedlig gubbe” for at bevæge ham til at lægge heste, vogn og dreng til.


Gubben var i begyndelsen ikke synderlig tiltalt af ideen, men han maatte jo neje sig. Atter udgik ordre til byens kvindelige befolkning om at møde. Klokken 3 ½ præecis paa bakken ovenfor ”Eskilds hus”; da skulde vognen komme, og man skulde gaa i skoven og rive løv. Flera læs egeløv bleve nu aflevererede ved ”Eskilds hus”, og nu fik flickorna travlt med tangen, der i en fart blev paaklædt.


”Det såg precis inte illa ut med alla de där flickorna”, siddende midt i alt det grønne, langs hen ad stangen og viklende om, damer og fiskerpiger arbejdende i skjønneste enighed og samdrægtighed.


”Jo, jag tackar jag; inte skulle man se en sådant syn i Tårbæk.” Man ventede nu bare paa enkelte kranse, der vare anmeldte paa kontoret; det varede noget længe; der begyndte allerede ankom paa valpladsen, prangende med flagrende ”pappersband” i danske og svenske farver. I en fart surredes de fast, og nu var stangen ferdig fra flickornas hand.


Nu var det mandfolkenes tur, som hidtil havde siddet og ”gloet på”. De hev i tovene, og da stangen var kommen vel op at staa paa benene, strammades bardunerne ud til alla sider. Sluttelig hejsedes ”svenska fanan” og nogle gamle signalflag, og nu stod majstangen der saa ”grann”, som den var og ragede højt op ovet bakken.


Om aftenen kom saa folket sammen igjen, for at ”roa sig” med dans. Snart almindelige borgerlige danse, og snart ringdanse. Alle, smaa og store, unger og gubber, folk og matroser danne da en stor ring, der kiler rundt om stangen, mens der indeni danses parvis, og man synger ”jullekar” til aparte melodier.


Særdeles passende til denne gemytlige tone er en av disse ”lekar”, der lyder saaledes:

 


”Mors grisa ä vi alli hopa,

alli hopa, alli hopa, mors

grisa ä vi alli hopa. Alli hopa,


jag me', jag me', jag me'.”

 


Man kan ikke godt undlade at danse med. Ellers faar man stikpillet i form av en anden vise:

 


”Och det är skam att stå här i ringen

och se på flickorna, och ta sig ingen.

Hej, hopp, min lille hjerte snopp,

vi ska danse, til solen rinner opp;

hej hopp, min sköna,

nu ha vi dansat i det gröna;

hej hopp, min sköna,

nu ha vi dansat i det gröna.

Tag en annan, tag en annan

som jag, som jag;

hej lirum, hej larum,

hej lustig som jag.”

 


Kurve gjør ikke noget stærkt indtryk, hvid man kan tro visen:

 


”Se! Se! så får du mig.

Och får du mig, så står du dig,

och vill du inte ha mig,

kan en annan ta mig,

så kan hvar en gå för sig

 

Ger du mig korgen,

skrattar jag åt sorgen,

så kan hvar en gå för sig.”

 


Disse og en mængde andre maa tænkes akkompagnerede af Jepsens fiol. Nævnte Jepsen er pladsens eneste og selvfølgelig dygtigste musiker. En ”tillställning” uden Jeosen kan ikke tænkes. Han er sig naturligtvis sin vigtighed bevidst og maa behandles med hensynsfuldhed. Ifjor var der i den anledning en morsom scene.


Nogle unge fyre havde faaet arrangeret en dasn hjemme hos dem selv; det var blevet sent, og værten mente, at der kunde være ”så lagom” at tænke på ”refrainen”. Saa siger han til Jepsen: ”Nu är det slut”.


Da skulde man se Jepsen hed i skallen pakke apparaterne ind i et rødt klæde og vilde afsted. Der firedes jo for ham, at han skulde blive, men det hjalp ikke: ”Nej, hvem ä de som säger, att de ä slut”, og vaklede han under vægten af alla de drikkevarer, han efterhaanden havde faaet, undervejs gjørende forsøg paa at tilbringe natten i et siderum, hvori han dog forhindredes ved energisk indgriben af beboeren.


Jo, man maatte veje sine ord paa guldvægt. Paa bænken, hvor han sad under stangen, var der alltid tykt med ”pojkar”, der fulgte hans virksomhed med beundring.


Pokker till ”pojkar” forresten: efter at alle sent paa natten havde forladt pladsen, løsnede de bardunerne, og næeste morgen tidlig, fa et par piger kom forbi, frembød majstangen et lidet lystigt skue. Det var nu et par raske piger, saa de var ille længe om att stramme bardunerne ud igen och rette stangen. Men sikken en Guds lykke, at det ikke blæste, for saa havde den ligget der.


Efterhanden som Jepsen bliver stænket og duggen bliver stærk, gaar strængene sin vej en efter en, først kvinten.


”Men der er meget i verden, som man ret b´el kan undvære, og som tjener kun til overflod; saa at det er kun pedanteri at sige, man kan ikke stryge uden kvint”. Det mener som bekjendt Harlequin i ”De Usynlige”, og vor dirigent er af samma mening.


Alt dette tillsamman, melodierne, fiolen, de stærke farver i hovedklæderne, gemytligheden, alt i aftenbelysning og i det ejendommelige landskab, frembringer et indtryk, som er saare velgjørende, naar man kommer ovre fra Taar-, Helle-, Humle- och hvad nu alla de Bække hedde, hvor alt maaske er meget godt, men græsselig spagfærdigt.


Det var midsommerkvælden, som den fejres i Mölle; rimeligvis er den meget mere katakteristisk højere oppe i Sverig, men dette ligger saa nær for haanden, og forskjellen fra vor Sanct Hans Aften er stor nok til at gjøre det interessant at fejre den derovre.


T.P (Tom Petersen)

 

Det finns fler bilder från Ude og Hjemmes bildreportage att se på följande länk: http://www.hotellmolleberg.com/apps/photos/album?albumid=12571383

Peter Tom-Petersen skildrar 1880-talets Mölle

Posted by Erik Magnusson on November 14, 2011 at 5:05 AM Comments comments (1)


Bilden t.v. är ett trickfoto av Peter Tom-Petersen i dubbel upplaga, taget 1916 av fotograf Viggo Høfner. Bilden t.h. visar Tom-Petersen med res- och konstnärskamraten Georg Achen. Båda gästade Mölle på 1880-talet.



EN DANSK KONSTNÄR vid namn Peter Tom-Petersen är värd att återupptäcka för alla Möllebor med historiskt intresse. Han är mannen bakom flera högintressanta konstverk från Mölle.


Vi vet alla att fotograferna Peter P Lundh och Arthur Rube gjorde stora insatser för att fotografiskt dokumentera Kullabygden i samband med sekelskiftet och under 1900-talets första decennier. Peter Tom-Petersen har gjort en motsvarande dokumentation, men i mindre skala, genom ett antal blyertsteckningar och oljemålningar från 1880-talets Mölle. Under detta årtionde tycks han ha kommit till Mölle varje sommar.


Han var apotekarson från Thisted på Nordjylland och hette egentligen Peter Thomsen Petersen, men tog sig tidigt artistnamnet Peter Tom-Petersen, som också blev hans officiella namn 1920.


Barnbarnet Erik Tom-Petersen har registrerat tio målningar från Mölle och lika många teckningar. Det är skildringar av hur byn såg ut före 1890 års storbrand – och före den invasion av turister och främlingar som kom med de allt tätare ångbåtsturerna från Köpenhamn.


Det tycks som att Peter Tom-Petersen kom på sitt första besök till Mölle som 20-åring under sommaren 1881. Då var han just på väg att avsluta fyra år av målarstudier vid Kunstakademien i Köpenhamn.


Ångbåtsfärden till Mölle företog han i sällskap med tre studiekamrater från Kunstakademien: målarna Georg Achen, Sigvard Hansen och Louis Jensen. Troligen lät de sig bli inkvarterade hos Katarina Jönsson, ”Gröna änkan” kallad, i Möllebergsbacken och skulle senare göra ytterligare gruppresor till Mölle. Det är känt att åtminstone även Sigvard Hansen gjorde ett antal oljemålningar i Mölle, bland annat "Svensk fiskerleje" (1882) och "Parti fra Kullen" (1884).


Väl på plats i Kullen färdigställde Peter Tom-Petersen den förtjusande lilla oljemålningen ”Gadeparti fra Mölle”, som visar hur en man och en pojke står i samtal på en grusväg i centrala Mölle.


Tavlan är målad i mättade färger och visar den frodiga grönska som fanns på byns stengärdsgårdar och i Mölles trädgårdar. Husen är i traditionell skånsk korsvirkesstil. De många halm- och vasstaken ger en förklaring till att så många av dessa hus totalförstördes i den storbrand som drabbade Mölle nio år senare.


Tavlan markerade Peter Tom-Petersens debut i den stora konstvärlden och ställdes i december 1881 ut på Charlottenborg i Köpenhamn. Den köptes så småningom in av Faaborgs museum på Fyn – ett museum i nyklassisistisk stil som invigdes 1910. Där hänger tavlan än idag.


Peter Tom Petersen fick från sommarbesöket flera fina Mölleteckningar med sig hem. Ett detaljerat porträtt visar Jöns Petter Andersson, Mölle. Teckningen är signerad den 10 augusti 1881. En landskapsteckning visar en kulle invid vägen mot Viken, daterad den 18 juni 1881. En teckning är gjorde ute vid Kullaberg och skulle mycket väl kunna visa en eka som dragits upp vid Ransvik. En teckning har gjorts alldeles vid Gröna änkans värdshus, är detareaf den 4 augisti 1881, och visar hur de nakna stenhällarna vid Kyrkohallen reser sig från det övriga landskapet alldeles intill Kullavägen genom byn.


Redan sommaren 1882 återkom Peter Tom-Petersen till Mölle. Ett av resultaten blev en blyertsteckning av fiskaren Lars Matteson som sitter i tankar i sin utdragssoffa. Teckningen är daterad den 15 augusti 1881.


Han gjorde också en blyertsteckning av Kullabergs spets med Kullens fyr väl synlig. Teckningen visar att Kullaberg då var ett naket berg utan tillstymmelse till växtlighet inom synhåll från fyren.


En annan teckning kallas "Kystbillede fra Kullen, somerdag" och är enligt dateringen gjord den 21 november 1882.


Peter Tom-Petersen gjorde under denna sommar också en vacker oljemålning, ”Kystparti fra Mølle ved Kullen”. Motivet tycks vara hämtat från Mölle fälad eller Bökebolet – båda områdena var ju då obebyggda slättmarker.


En teckning finns registrerad från sommaren 1882. Den heter ”Tre svenske drenge, Kullen”.


Under 1883 och 1884 studerade Peter Tom-Petersen hos Leon Bonnat i Paris – en välkänd fransk målarlärare med elever som P S Krøyer, Georges Braque, Joakim Skovgaard, Tuxen och Henri Toulouse-Lautrec. Likväl hann den unge Peter Tom-Petersen med mer än en tur till Kullen under dessa år. På vägen hälsade han antagligen på i föräldrarnas sommarnöje i Villa Narva i Humlebæk.


1883 års Möllebesök resulterade i ett bildreportage i tidskriften Ude og Hjemme. Texten illusterars av sex Möleteckningar. En av dem visar tre flickor och en gosse som tar igen sig i gräset alldeles vid en gärdsgård, en annan visar en ung man med en stor midsommarkrans, en fjärde visar en spelman, en fjärde visar muntra Möllebor som tar sig en svängom runt midsommarkransen, en femte visar hur Mölles män drar upp stora segelskutor ur hamnen.


En sjätte teckning kallas ”En midsommerfest ved Kullen” och visar en bedagad majstång som är rest någonstans i utkanten av byn. Det finns ytterligare två liknande, skissartade teckningar. De tycks ha bildat underlag för en storslagen oljemålning på 100x173 centimeter som Peter Tom Petersen mycket väl kan ha färdigställt i Paris under vintern.


Oljemålningen "Sct. Hans Aften i Mølle ved Kullen" är en målning i mättade färger som visar hur två flickor och en yngling står i samtal i förgrunden. De iakttar intresserade den midsommardans som pågår i bakgrunden. De dansande är dock inga huvudfigurer. Landskapet har lånat drag av "Kystparti fra Mølle" som Peter Tom Petersen målade ett år tidigare.


Från samma tid dinns dessutom en fin teckning av Peter Tom-Petersen som han gjort den 18 juni 1883, ombord på ångfartyget "Höganäs" i samband med att han påbörjar sin tillbakaresa till Köpenhamn. En man står och filosoferar på fartygsdäcket. I bakgrunden ser man Kullen tyna bort.


Peter Tom Petersen fick ytterligare två fina teckningar med sig hem: en självironisk vild som visar hur han satt upp sitt staffli någonstans i naturen vid Mölle och fått sju åskådare omkring sig. Det finns även en åttonde, en liten fågel som råkar spilla av sig på det skyddande parasoll som konstnären satt upp ovanför sin tavla.


Dessutom gjorde Peter Tom Petersen en dubbelteckning av några damer som arbetade med broderier i det fria. De har han daterat "Kullen 1883".


En av de vackraste Mölletavlorna gjorde Peter Tom-Petersen under sommaren 1884. Den kallas ”Fiskerkone binder garn” och visar hur en kvinna på en pall samtalar med en elegant klädd herre i vit blazer och ljus hatt. En labradorhund lyssnar nyfiket på deras konversation. Också här lägger man omedelbart märke till detaljrikedomen, de mättade färgerna och husens vasstak.


Under samma besök kom en annan tavla till. Då hamnade Kyrkohallen och Möllebergsbacken på en av Peter Tom-Petersens oljemålningar, ”Der hentes mælk”. Den visar hur en liten gosse går förbi tre Möllepigor och en yngre herre i Möllebergsbacken med en mjölkkanna i handen. Det är uppenbart att gossen just köpt några liter mjölk från den kombinerade butiks- och värdshusrörelse som Katarina Jönsson sedan några år drev i Gröna längan – en enkel rödmålad fiskarstuga som finns avbildad i bakgrunden.


Möllebesöket 1884 ledde till ytterligare ett känt resultat. Peter Tom-Petersen måste ha känt sig nöjd med motivet från Möllebergsbacken. Tavlan tycks omedelbart ha blivit såld till en lokal svensk köpare, men Peter Tom-Petersen lät också föreviga motivet som en etsning, som kom att pryda omslaget till utställningskatalogen till den välbesökta vårutställningen på Charlottenborgs konsthall i centrala Köpenhamn i april 1885.


Nu kallades motivet inte ”Der hentes mælk”. Teckningen hade mer passande döpts till ”Ved et Mælkeudsalg i en svensk Landsby”. Och konstnären kallade sig nu enbart för Tom Petersen.


Peter Tom-Petersen tycks ha kommit till Mölle också under hösten 1884. Sonen Christian Tom-Petersen har i sina memoarer berättat hur han då i sällskap med Sigvard Hansen, Louis Jensen och Georg Achen från Mölle kunde se ljusskenet på himlen från den stora slottsbranden på Christiansborg i Köpenhamn. Den branden ägde rum den 3 oktober 1884.


1884 års Möllebesök skulle ge ytterligare ett senkommet resultat: den 7 juni 1885 publicerade tidskriften Illustreret Tidende ett bildreportage, ”Søndag i Mølle, sommerminder”, över tre sidor. Peter Tom-Petersen hade själv författat texten.


Bland de bilder som illustrerade reportaget fanns en teckning från Bulan, en tidig Möllekrog som senare skulle byta namn till Hotell Corfitzon, ett porträtt av en gosse i huva samt en teckning av fyra herrar i en fiskebåt tillsammans med en ung Möllegrabb.


Men det är teckningen "Paa Molen" som kanske bäst speglar den dåtida Mölleturismen. Ett 50-tal väklädda köpenhamnare står uppställda med paraplyer vid kajen i Mölle, damerna i långa kjolar och eleganta hattar, herrarnna i kostymer, käppar och hattar. En annan teckning visar hur herrarna på Bulan dricker kaffe och bajer och stämmer upp i en Bellmansång: "Så lunka vi så småningom från Bachi buller och tumult."


Två andra teckningar i reportaget visar resultatet av att andra danskar försvann från Mölle. "Då måler man styft och lefver billigt", som Peter Tom-Petersen skrivit som bildetxt till en dramatisk bild av hur vågorna slår in mot ett regnpiskad kust alldeles vid Mölle.


Det finns ytterligare en teckning av Peter Tom-Petersen från denna tid. Den är gjord på grundval av en skiss, antingen från 1884 eller 1885. Teckningen kallas ”Huse i Mølle” och föreställer en mindre fastighet med två huskroppar i vinkel.


Det är inget märkvärdigt verk, men Peter Tom-Petersen hade testat en ny teknik, att etsa på mjukt papper, något som gjorde att etsningen kom att likna en blyertsteckning. Detta var något som han nogsamt noterat med en anteckning på papperets baksida: ”Meget sjælden. Fra Mølle. Prøve med blød grund”.


Därefter dröjer det till 1901 innan det finns ytterligare ett känt Mölleverk av Peter Tom-Petersens hand. Då var han utrustad med Mention honorable, en hedersutmärkelse han tilldelats på Världsutställningen i Paris 1889.


Den nya Mölleteckningen visar en man med dragspel, troligen på ljugarebänken vid Ruffen i Mölle hamn. Teckningen kallas ”Spilleman, Kullen” och bär en text på (nästan) klanderfri svenska:


”Och när jag ser körflickorna flyger tanken strakst bort till min lilla vän, aldrig vist hon glömmer mig igen...”


Två år senare är Peter Tom-Petersen på plats i Mölle igen. Nu för ett mer dramatiskt naturmotiv, ”Marine, Kullen”. Det är en etsning som visar hur vågorna sköljer in mot Kullabergs klippor. På himlen syns hotande åskmoln.


Tavlan kan dock vara frukten av tidigare års studier eftersom den bär dubbla dateringar: 1882 och 1903. Sedan två år hade Peter Tom-Petersen gått in för att förvandla äldre blyertsteckningar till etsningar sedan han lärt sig mer om etsningens svåra konst av mästerkonstnären Carl Locher, som också han en gång (1873) hade bott som ung målare hos Gröna änkan i Mölle.


Några senare verk av Peter Tom-Petersen är inte kända. Det mest närliggande är en etsning av Kärnan i Helsingborg från 1911.


Men även Peter Tom-Petersens konstnärliga verksamhet under 1900-talet blev mer inriktad på danska landskap, interiörer och bymiljöer upphörde inte hans intresse för Skåne. När Baltiska utställningen öppnade i Malmö 1914 satt han med i utställningens jury.


Peter Tom-Petersen avled den 27 juli 1926 i Æreskøbing.



Fotnot 1: Den som vill veta mer om Peter Tom-Petersen kan antingen läsa mer på den hemsida som hans sonsonson lagt upp: http://petertom-petersen.dk/  

Fotnot 2: Eller så kan du titta på en dansk hemsida om konst och konstnärer i Danmark: https://www.kulturarv.dk/kid/SoegKunstnerVaerker.do?kunstnerId=2694 

Fotnot 3: Eller så kan du titta på hans verk i den samling av konstverk från Kullen som jag lagt upp på denna hemsida: http://www.hotellmolleberg.com/apps/photos/album?albumid=12571383

 

Bilden här nedan visar Peter Tom-Petersens verk "Fiskerkone bøder garn" från Mölle 1884.


En meny från 1913 från ett lyxhotell i Mölle

Posted by Erik Magnusson on November 7, 2011 at 5:20 PM Comments comments (0)


VAD BJÖDS DET PÅ till middag när Hotell Mölleberg var ett lyxhotell i början av förra seklet? Den frågan kan jag besvara sedan jag hittat ovanstående meny från den 17 juli 1913 hemma hos Margit Eliasson i Höganäs. Den finns bevarad i ett fotoalbum från hennes mor Hanna Bengtsson, som en gång i tiden serverade just de maträtter som finns förtecknade på menyn.


Här ovan ser ni menyn, som är författad helt på franska. Matsedeln upptar sju maträtter och fem olika sorters drycker.


En genomgång och översättning av menyn utfaller på följande vis:


1. Hors d'oeure. Menyn inleds med en lätt felstavning. Rätt stavning ska vara hors d'oeuvre. Detta är en enkel förrätt eller aptitretare, exempelvis en ägghalva med en liten bit matjesill, en klick gräddfil och några kaviarskorn.


2. Consommé á la Pastei. Detta är gissningsvis en lättare buljong med mindre pastabitar.


3. Saunon Sauce Mayanniase blanche. Ytterligare en smärre felstavning. Rätt stavning ska vara Saumon Sauce Mayonnaise blanche, dvs lax med vit majonnässås.


4. Artichauts. Kronärtskocka kort och gott. På den här tiden behövde källarmästaren inte påpeka att råvarorna kom från en lokal odlare.


5. Canard asty. En anka á la Asty. Det är okänt vad eller vem Asty är.


6. Glace de créme á la Crocane. Gräddglass med krokansmak. ”Bagare Bengtsson här i stan, har bakat en krokan...” diktade Lennart Hellsing långt senare


7. Fruits divers. Blandade frukter till en andra dessert. Det är troligt att det på fruktfatet fanns äpplen, päron, körsbär och krusbär.


Dryckerna som serverades till har listats i fyra punkter:


A. Madeire, Lomelino. En exklusiv Madeira som började produceras redan i mitten av 1800-talet under namnet Boal Lomelino.


B. Mosel, Josephshöfer. Ett Rieslingvin från den exklusiva vingården Josephshöfer vid byn Graach dök för första gången upp på en amerikansk restaurangmeny i juni 1892. Då var det The Mouquin Restaurant & Wine Co i New York som svarade för serveringen. Josephshöfer producerar än idag tyska kvalitetsviner.


C. Champagne Moët & Chandon, White Star. Detta är en balanserad blandning av tre olika vinsorter. Den saluförs fortfarande.


D. Lomelino, old Reserve. En mer exklusiv Madeirasort från Lomelinohuset än drycken i punkt 1.


Middagsmenyn från 1913 ger intryck av helt annat överdåd än den måltidslista som Hotell Mölleberg lät publicera inför sommarsäsongerna 1926-29.


Där listas följande måltider.


1. Frukost från klockan 08.30 till klockan 10.00. Kaffe complet, uppskuret, gröt och ägg.


2. Lunch från klockan 11.30 till klockan 14.00. Stort smörgåsbord, varmrätt och kaffe.


3. Middag från klockan 15.00 till klockan 17.00. Litet smörgåsbord, soppa, fisk eller kött och dessert.


Servering vid småbord.

 


Bröderna som träffade kejsar Wilhelm i Mölle

Posted by Erik Magnusson on October 27, 2011 at 1:50 PM Comments comments (0)



SOMMAREN 1907 VAR Immanuel Stuhr från Aalborg gäst med sin familj på Hotell Mölleberg tillsammans med brodern Peter Philip Stuhr och dennes familj. Immanuel var 28 år, Peter Philip var två år äldre.


De var något av stamgäster i Mölle och båda hade stora drömmar för framtiden. Storebror titulerade sig direktör, lillebror fabrikör.


”De var inte alltid inackorderade på Hotell Mölleberg. De bodde ibland i resanderum hos badkamrerare Auke W Lindström, men föredrog alltid att inta sina måltider på hotellet”, heter det i ”Det vackra huset i Möllebergsbacken”.


De båda bröderna måste ha gjort otaliga promenader i grannskapet. Så också på eftermiddagen den 29 juni. När de kom längst ut till Kullanäsan och satte sig ner på en sten ute vid Kullens fyr för att njuta av utsikten kom de i samtal med ingen mindre än Kaiser Wilhelm av Tyskland, som just denna dag gjorde ett vida omtalat dagsbesök i Mölle och på Kullaberg.


”Tillåt mig att taga plats mellan herrarna”, sade kejsaren, som vid den här tiden var en av världens allra mest kända personer.


Kejsar Wilhelm pekade med sin polioskadade arm ner mot sin lyxjakt som låg för ankare på västsidan av Kullaberg.


”Ni kan se Hohenzollern där nere. Här är ju mycket praktfullt”, sade han och därefter fortsatte deras samtal i en hel kvart.


Bröderna blev en smula häpna, men kejsarens rättframhet gjorde så starkt intryck att de bara pratade på .


”Det varade inte länge förrän han visste hvar vi bodde och hvad vi voro. I en hel kvart samtalade vi med Tysklands kejsare, som därpå räckte oss handen och gick vidare”, har bröderna berättat.


Upplevelsen var så stark att Philip och Immanuel omedelbart bestämde sig för att skriva ett brev hem till Aalborgs Stiftstidende för att berätta vad de hade varit med om.


”Det skall säkert glädja Edra läsare att höra, att vi varit i mycket fint sällskap – och alldeles oförskyldt...”, började deras berättelse.

 


De båda stamgästerna från Hotell Mölleberg skulle fem år senare göra sig odödliga i sin hemstad när de grundade ett av Danmarks största skeppsvarv. Deras namn håller just nu på att förevigas i Aalborg i samband med att det gamla varvsområdet i den nybyggaranda som är så typisk för 2000-talet håller på att byggas om till ett kustnära bostadsområde.


Det nya området ska kallas Stuhrs Brygge för att hedra de båda bröderna.


Enligt entreprenörerna bakom byggprojektet i Aalborg är historien bakom Stuhrs Brygge ”berättelsen om två driftiga bröder som lade grunden för en av Nordjyllands största arbetsplatser.”

 


Berättelsen lyder så här:


Hamnen i Ålborg 1901-03 byggdes ut 1901-03. Stadens hamnutskott hade ambitiösa planer och lät bygga flera mekaniskt dragna slipar samt en stor torrdocka. De lokala politikerna var övertygade: om det bara byggdes en torrdocka skulle grunden vara lagd för ett modernt skeppsvarv.


Företaget De Smithske fick i uppdrag att bygga torrdockan. Först efter intensiv övertalning gick ledningen för De Smithske med på att hyra området.

 


Trots att markhyran bara var 558 kronor per år var marken inte någon guldgruva för De Smithske. De reparationsarbeten som gjordes på området 1904-12 gav inga större vinster och bolaget hade ingen lust att öka sin exponering i den riskfyllda varvsindustrin.


I det läget kom bröderna Philip och Immanuel Stuhr in i bilden. De ansåg att det kunde vara en bra affär att ta över markområdena vid Østre hamn. År 1912 övertygade de Aalborgs kommunfullmäktige om att hyresavtalet för sliparna, byggnaderna och maskinerna borde tillfalla deras företag, P. Ph. Stuhrs Mekaniske Etablissement och Maskinværkstad i Danmarksgade.

 


Verkstaden hade fram till 1910 också en filialbyggnad i hamnen. Men bakom skylten P. Ph. Stuhr Engine & Ship Repairs gömde sig bara en elmotor på två hästkrafter, en svarv, en borrmaskin och en arbetsbänk med två skruvstäd.


Övertagandet av De Smithskes markområde tillfredsställde alla parter. Hamnutskottet fick ökade hyresintäkter, men också det skeppsvarv för moderna stålfartyg som stadens politiker önskat sig så innerligt.


De enkla verkstadsanläggningarna skulle så småningom utvecklas till Aalborg Værft, ett företag som blev Nordjyllands största arbetsgivare och ett av Danmarks viktigaste varv.


”Det var således to brødres visioner der dannede grundlaget for det senere Aalborg Værft. Og historien gentager sig. Nu begynder en helt ny dynamisk æra med nutidens erhverv på de selvsamme havnearealer hvor brødrene Stuhr lagde kimen til de engang så stolte skibsbyggertraditioner”, skriver utvecklingsbolaget TK Development på sin hemsida.


Med hänsyn till områdets fascinerande historia har de därför valt att kalla det "Stuhrs Brygge."

 


Ytterligare ett badhotell rivs i Mölle

Posted by Erik Magnusson on October 23, 2011 at 11:00 AM Comments comments (0)


Efter veckor av schaktningsarbeten på tomten vid Bökebolsvägen har grävskoporna nu börjat tugga i sig den fastighet som en gång hyste ett av Mölles äldsta badhotell, Pensionat Bökebolet.


ÄNNU EN AV MÖLLES gamla pensionatsbyggnader är nu på väg att försvinna. Den fastighet som en gång kallades Pensionat Bökebolet faller nu för grävskoporna.

 


En gång i tiden hade Mölle ett 30-tal hotell och pensionat. Idag finns bara en handfull kvar, men många av de gamla hotellbyggnaderna finns ändå kvar.


Under årens lopp har en hel del av byggnaderna försvunnit. Det gamla Hotell Kullaberg brann ner i augusti 1890, Kullagården blev lågornas rov både år 1900 och 1913, Hotell Elfverson brann ner i augusti 1953, pensionat Lillstugan brann ner i början på 1960-talet.


Därefter tog grävskoporna vid: den fastighet som en gång hyst Hotell Lindström, Hotell Kullahus och Hotell Örehus revs 1968. Året därpå revs den fastighet som rymt Hotell Corfitzon, Järnvägshotellet, Jönssons hotell, Hotell Hagman och Hotell Andersson.


Nu har turen kommit till Pensionat Bökebolet, som ska ge plats åt tre moderna radhus och två fritidshus med generösa glaspartier ut mot havet och Mölle hamn.


Pensionat Bökebolet byggdes av Johannes Elfverson i slutet av 1800-talet, antagligen år 1898 eller 1899, med en gammal fiskestuga som närmaste granne. Under alla år har pensionatet synts tydligt på alla de vykort som tagits med Mölle hamn i förgrunden och med Mölles klättrande bebyggelse i bakgrunden.


Fastigheten var till att börja med en vanlig Möllestuga, byggd i 1,5 plan, men blev tidigt tvådelad och bestod av en huvudbyggnad i 2,5 plan med en större tillbyggnad åt väster. Efter något år tillkom en liknande tillbyggnad åt öster. Då fick den vita pensionatsbyggnaden sin karaktäristiska tredelade form. Pensionatet hade då ett 15-tal gästrum.


Under de följande åren fick Pensionat Bökebolet nya grannar i form av Grand Hotell Ahlbäck, Hotell Kristinegrund, Hotell Möllegården och Villa Capella.


Under de senaste tjugo åren har fastigheten fungerat som hyreshus med fyra separata lägenheter, varav en i sutterängplanet. Nu ska det bli sammanhängande radhus på den kraftigt sluttande tomten med carportar vid en tidigare utsiktsplats närmast Bökebolsvägen. Men bygget är högst omstritt.


I december beviljade en oenig byggnadsnämnd i Höganäs både rivningsliv och bygglov. De närboende överklagade till både länsstyrelse och miljödomstol, men förgäves.


Länsstyrelsen har avvisat yrkanden om att den gamla pensionatsbyggnaden borde bevaras på grund av riksintresse. Länsstyrelsen avvisar alla argument om att byggnaden är ett starkt framträdande landmärke i Mölle som starkt bidragit till att ge ”det vita Mölle” sin tydliga medelhavsprägel. Länsstyrelsen ser inte heller Pensionat Bökebolet som någon särskilt viktig representant för Mölles ursprungliga bebyggelse.


Stadsantikvarien Henrik Ranby har i ett yttrande påtalat husets betydelse eftersom det är knutet till Mölles utveckling under turismens storhetstid och att det av det skälet skulle vara en tydlig del av Mölles kulturmiljö.


Bilden nedan är från början av 1930-talet och visar Pensionat Bökebolet under dess glans dagar.


En skildring av Mölle och Arild från 1888

Posted by Erik Magnusson on October 10, 2011 at 2:50 PM Comments comments (0)


Bild från Vårt land från 1888, tryckt på Ivar Haeggströms boktryckeri i Stockholm.


HUR GAMLA ÄR de äldsta skildringarna av turistlivet i Mölle, Arild och Kullaberg? Antagligen från tidigt 1880-tal. Här är ett utdrag ur Eva Wigströms Skåneskildring ur praktverket ”Vårt land” (Fahlcrantz & Co, Stockholm) från 1888. Hon ägnade två sidor åt Kullen.

 

"Kullaberg höjes, likt en knuten jättenäfve, hotande öfver Kattegats oroliga vågor. Hallands Väderö, låg och skogsprydd, lockar på ringa avstånd, men Arilds fiskeläge vid bergets fot ter sig så tjusande, att vi lägga till der.

Här är fullständigt bad- och sommarlif i juni, juli och augusti, hit draga svenska och danska konstnärer, här slå badgästerna sig ned i de vänliga fiskarhyddorna och villorna, och vänare ort för sommarvistelse kan man knappast välja, så vida det ej skulle vara sjelfva utsigtspunkten vid Kulla gård uppe på branten af det här skogsbevuxna berget eller det vid dess motsatta ände liggande Mölle fiskeläge, som till ryggstöd har väldiga granitknallar, blott sparsamt bevuxna med ljung och buskar.


Äfven Mölle har hvarje sommar att påräkna ett ej ringa antal badgäster, för att ej tala om de många turister som årligen besöka 'Kullen'. Detta berg jemte dess fiskelägen – annan jordegendom onämnd – tillhör det på bergets sluttning belägna stora herregodset Krapperup.


Gå vi så ut till bergets yttersta pynt vid fyrtornet, stannar du ett ögonblick och se ut öfver Kattegat till Danmarks kust och bort mot Höganäs, der en trupp skorstenar pekar högt mot skyn öfver en fruktbar, leende nejd med rika fält och täcka skogsdungar, så lyster det mig fråga, om ej de glimtar af Skånes väna bygder, som vi under denna flygtiga turistfärd genom landskapet fått se, locka till en närmare bekantskap med det samma?


(… )


Främlingen finner i början skåningen frånstötande, synnerligen som han är så njugg på stora löften. Men det skall ej dröja länge innan man uppdagar att det blott är fruktan för att 'lofva rundt och hålla tunnt', som kommer honom att besinna sig. Man behöfver ej vara någon större menniskokännare för att äfven snart finna, att under skåningens osminkade tal bor hjertevärme...”


Fotnot: Eva Wigström (1832-1901) var bosatt vid Ramlösa brunn och blev känd som "Skånes egen Fredrika Bremer". Under signaturen Ave skildrade hon skånskt allmogeliv i tidningar, tidskrifter och kalendrar. Hon gav ut ett tiotal böcker.

 


Badhotellet som höll fast vid traditionerna

Posted by Erik Magnusson on September 19, 2011 at 4:55 PM Comments comments (0)


En stolt Per Johan Holmbeck poserar i sin eleganta svarta jackett framför Turisthotellet. Hotellfastigheten har just byggts om och till och utrustats med ett rejält hotelltorn. Reklamskylten berättar att hotellet har öppet året om. Vid den nya huvudentrén gömmer sig hustrun Selma för fotografen.


DET ÄR VÅRVINTER 1925. Ett nytt ägarpar har just flyttat in på Turisthotellet i Mölle. Per Johan Holmbeck och hans hustru Selma är nyblivna Möllebor.


Han är nybliven sextioåring. Hon är 23 år yngre och hans andra hustru.


Per Johan Holmbeck hade redan på 1880-talet flyttat till Köpenhamn. Där skaffade han sig maka och fyra barn. I början av seklet återkom han till Malmö. Där mötte han Selma, en vacker bonddotter från småländska Ör.


Per Johan och Selma drev Hotell Drufvan och Hotell Bellevue i Malmö. 1912 föddes sonen Stig. Därefter flyttade familjen till Hässleholm för att få fart på Stadshotellet. När de kom till Mölle hade Stig just fått en syster – lilla Ellen.


Säljaren av hotellet hette Gustav Elfverson. Han hade redan 1911 byggt upp sin hotellrörelse. Det kallades först Pensionat Mölle, ett intimt litet pensionat med åtta ”propra resanderum” för 2:75 kronor per natt. De ombesörjde även vagnar.


Hotellets enkla hemtrevliga miljö stod i skarp kontrast till överdåden på de närbelägna lyxhotellen. På andra sidan Kullavägen låg Möllebergs hotellkomplex. Uppe på Harastolen ståtade Grand Hotell Ahlbäck i majestätisk glans. Högre upp i byn fanns Hotell Olympia och Hotell Elfverson.


Per Johan och Selma Holmbeck hade stora planer – för hotellet och familjelivet. Deras andra dotter, Birgit, Bibban kallad, föddes i november 1928. Sonen Per kom till jorden i juni 1931. Också hotellrörelsen växte.


Den hotellfastighet som Per Johan Holmbeck köpt liknade en låda. Han ville ha ett mer storslaget hotell.


Han lät på 20-talet bygga om Turisthotellet i två omgångar. Först tillkom en rymlig träveranda och vindsvåning med sadeltak. I en andra ombyggnad kompletterades hotellet med en sällskapsflygel och ett högt torn med tinnar. Hotellet hade nu en utpräglad schweizerstil.


Turisthotellet hade arton moderna resanderum. När det öppnades för en ny säsong den 23 juni 1928 försökte makarna Holmbeck få hotellet att leva upp till fastighetens elegans. Turisthotellet blev första hotell i byn att ha öppet året runt.


Läget var perfekt. Inte en rörelse i hamnen eller på havet undgick den som fick ett rum med utsikt. Hotellet fick fullständiga rättigheter. Konserter hölls varje dag. Det dansades onsdagar, lördagar och söndagar på nylagt parkettgolv. Och Per Johan Holmbeck var noga med att gästerna inte kunde klaga på mat, personal och dukning


”Pappa var perfektionist. Han var alltid korrekt klädd i svart jacket med stärkta skjortkragar och manschetter. Allt skulle vara på sin plats: mässingen putsad, golven bonade, kristallkronorna blanka, fönstren rena, dukarna vita, servetterna rätt brutna”, berättar dottern Birgit.


I slutet av 1930-talet minskade turismen i Mölle. Likväl slog Per Johan Holmbeck på stort på sin 75-årsdag den 29 november 1938. Det ordnades herrmiddag i matsalen. Alla gäster bar smoking. Bland dem flera av Mölles hotellägare. Ett av de telegram som strömmade in till jubilaren kom från en stamgäst – poeten Gabriel Jönsson:


”Åldern har försilvrat ditt hår. Lynnet och skämten består. Glad bland de glada, sirlig och fin. Skänker han generöst av sitt ädla vin.”


Kort därefter insjuknade Per Johan Holmbeck. Han avled under våren. Selma Holmbeck blev lämnad med hotell och fyra barn. Men hon skulle visa samma tåga som tvillingsystern Gerda, som sedan några år drev gästgiveriet hemma i Ör.


Selma Holmbeck tog tag i Turisten. Hon installerade varmt och kallt vatten i alla rum och såg till att begreppet centralvärme också innebar värme på rummen.


En tidig aprilmorgon 1940 bankade det på hotellets port.


”Öppna i lagens namn”, skrek en mansröst ute i det svaga gryningsljuset.


Det var den 9 april 1940. Den tyska krigsmakten hade gått in i Danmark och Norge. Svensk militär tog över Mölle och Kullabergshalvön.


”I natt kan vi sova lugnt”, sade Selma i telefon till sin syster. ”Kronobergs regemente är här.”


Militärens ockupation fick Turisthotellet fatt ortsatt gå med vinst – trots att alla turister var borta.


På kvällarna utspisades militärerna. På menyn stod torsk i olika former. Kokt, stekt, rökt, i puddingform, som fiskbullar osv.


Mot slutet av kriget blev Turisthotellet mer av ett flyktinghärbärge. Selma Holmbeck samarbetade med de fiskare och tullare som skötte flyktingtrafiken från Danmark. En dansk chefredaktör gav besked i förväg: ”I kväll kommer de, fru Holmbeck.”


Selma Holmbeck tog emot flyktingarna på sitt kontor. De hade gömts bland fiskenät och tångruskor på enkla fiskeskutor. På hotellet betalade de för sig själva. Efter någon dag åkte de vidare mot Stockholm.


”Vi barn imponerades. På rum 1 fanns puder av alla de sorter. Där hade en fin dansk judinna bott. På många av gästerna lyste briljanterna och guldhalsbanden”, berättar Birgit Holmbeck.


Systern Ellen minns en del gäster som krävande. En dansk dam klagade på pyttipannan:


”Det var også en mad at få”.


När 1940-talet blev till 1950-tal bestod hotellets 20-talsanda. Stamgästerna berömde Selma Holmbeck för att allt förblivit vid det gamla. Den som en gång gästat hotellet kom gärna tillbaka. Själv satt Selma Holmbeck uppklädd i baren och underhöll gästerna med småprat.


”Mamma var Mölles grand old lady. Hon var ståtlig, snygg och reslig. Hon var generös och givmild, alltid pigg och glad. Hon var Mölles sista hotellmatrona”, säger dottern Birgit.


När Selma Holmbeck avled i november 1967 tog sonen Per över tillsammans med hustrun Birgit.


De lyssnade på råden från sina stamgäster: Gör inte om! Hotellet drevs vidare som tidigare – med samma bordsdukar, samma Stekt spätta special, samma julbord med alla sorters sill.


”Allt var precis som vanligt, förutom att Per och jag fick betala räkningarna själva”, berättar Birgit Holmbeck.


Hon berättar om stamgästerna: biskop Manfred Lundqvist som alltid bodde i rum 11 med hustrun Rut i rum 12, Gabriel Jönsson som bodde i rum 3 med balkong och utsikt mot hamnen. Bankdirektör Backman och hustru nLene i rum 11-12, makarna Kempel på rum 11, SF-chefen Engdahl och hans hustru Mia i rum 15-16. I tornrummet, rum 18, bodde alltid konstnären Lars Norrman med hustrun Majsan.


Författaren Ivar Lo-Johansson hade sina dagliga ritualer och bjöd ofta vänner till Mölle. Middagen intogs på Turisthotellet. Men bara med en gäst i taget. Någon gång med Gösta Netzén. Andra gånger med Rune Moberg eller Carl-Gustaf Lindstedt. Blev det vin över sparades flaskan till nästa dags middag.


Familjen Holmbecks era på Turisthotellet varade till 1995. Då såldes hotellet till makarna Björn Samuelsson och Lottie Sjöholm. I maj 1996 återinvigde de hotellet efter fyra månaders renovering. Nu hade samtliga rum eget badrum. Delar av verandan hade blivit matsal. En ny restaurang, Grand Tourismo, höll öppet varje dag.


Sedan hotellköket dömts ut vid en inspektion omvandlades Turisthotellet till fashionabelt annex, först till Hotell Kullaberg och därefter till Grand Hotell. När tidningen ”Klassiker” kom till Mölle 2008 beskrevs hotellet som ”en riktig tårta med tinnar och torn och fantastisk havsutsikt”.


Någon månad sedan meddelade makarna Samuelsson att hotellet var till salu. Någon köpare stod dock inte att finna. I stället går ägarnas planer nu ut på att omvandla Turisthotellet till bostadsrätter. En ansökan om preliminärt bygglov skvalpar sedan i våras i den kommunala byråkratin.


Fotnot: Texten finns publicerad i senaste utgåvan av Mölle-kuriren.


Fotnot: Fler bilder på Turisthotellet finns att se på följande länk: http://www.hotellmolleberg.com/apps/photos/album?albumid=10506437



Rss_feed