Det vackra huset i Mollebergsbacken - om 150 ar av turism vid Kullabergs fot

Subtitle

Mölleblogg

När Mölle fungerade som en fristad

Posted by Erik Magnusson on December 20, 2011 at 1:00 PM


 Bild ur boken "Hoppets hamn" av Joe Rozenberg och hans unga fästmö Rose på en fiskebåt i Mölle hamn under sensommaren 1945. Mölle fungerade då som en fristad för judiska flyktingar.



UNDER 1910-TALET VAR MÖLLE en tummelplats för judisk medelklass från Berlin. Många av de badande som poserar på de klassiska vykorten från badplatsen vid Ransvik var tyska judar.


Med första världskriget avtog den tyska Mölleturismen. Den kom i gång igen på 1920-talet, men upphörde definitivt med nazisternas makttillträde. De nya makthavarna införde allt strängare valutarestriktioner för dem som åkte utomlands.


Våren 1945 blev Mölle åter en judisk vallfartsort, men nu som en fristad för några hundratal personer som transporterats till Skåne från tyska koncentrationsläger med Folke Bernadottes vita bussar.


Möllehotellens betydelse som flyktingförläggningar framkommer i boken ”Hoppets hamn. När överlevarna kom till Sverige” (Roos & Tegnér), skriven av Lars Åberg. Boken ger via amerikanen Joe Rozenberg många intressanta glimtar av flyktingtillvaron i Mölle.


När Joe Rozenberg anlände till Malmö den 25 juli 1945 registrerades han av myndigheterna som Josef Hirsch Rosenberg från Polen. Han inkvarterades först på Malmö tennisstadion, men hamnade senare i Höganäs, Mölle och Borås. Det var enkla inkvarteringar utan varmvatten eller wc och i Mölle gick han i veckosluten till varmbadhuset på Norra Strandvägen för att duscha.


Han beskriver Mölle som en tjusig badort och en plats där man kunde återhämta sig, som en plats där människor kunde återföras till mänskligheten och som en plats där människor kunde börja fungera normalt igen. Det var också en plats som var familjeinriktad och som inte på minsta sätt påminde om något läger.


”Vi blev väl omhändertagna. Vi kunde börja läka såren efter kriget”, sammanfattar han i boken.


Medan Joe Rozenberg bodde i Mölle delade han rum i ett pensionat som hette Solvik. De svenska myndigheterna gav honom och de övriga pensionatsgästerna allt de behövde, till och med pengar.


Men ofta kunde dagarna kännas långa. Det fanns inte så mycket att hitta på. En del av flyktingarna erbjöds jobb hos en lokal bonde med att plocka potatis. På så sätt tjänade de någon krona om dagen.


När persontågen med nya judiska flyktingar närmade sig byn på järnvägen från Höganäs blev det livlig aktivitet bland flyktingkillarna i byn.


”Vid den tiden fanns det mest unga män i Mölle och när vi hörde att det skulle komma en transport med flickor blev vi alldeles till oss. Flickor! Vi sprang ner till stationen för att välkomna dem. Jag sprang från dörr till dörr på tåget för att se deras ansikten. Min kusin, som numera bor i Israel, var en av dem som kom. Henne hade jag inte sett på över ett år”, berättar Joe Rozenberg.


Joes kusin fick bo i något som flyktingarna kallade Kullahuset, dvs Hotell Kullahus. Där var det ibland artistuppträdanden. Någon gång visades film och ibland kom det musikanter och sångare från Stockholm och Malmö som spelade och sjöng.


En dag kom Joes kusin till Pensionat Solvik för att hälsa på hos Joe tillsammans med Rose, en femtonårig väninna. Rose var blyg och tillbakadragen, men sade:


”Herr Rozenberg, jag såg er på båten.”


Det var så han fick reda på att de varit ombord på samma fartyg under färden över Östersjön till Malmö hamn. Rose hade kommit från Bergen-Belsen, Joe från Hannover.


Joe fattade omedelbart tycke för henne.


”Hon var så söt och vacker. Hon liknade en orörd blomma som slagit ut. Jag blev omedelbart förälskad. Senare gick jag förstås ut med andra flickor, men det var henne jag fastnade för. Rose var väldigt ung, men jag väntade på henne i fyra år.”


I ”samma paket ”, som han uttrycker det, fick Joe en svärmor som också fungerade som mamma och styvmor. Han gjorde som förr i världen och frågade om han fick gå ut med hennes dotter. Vid det laget hade Joe Rozenberg flyttat till Höganäs där han fått jobb på en plåtverkstad, men han kom ofta tillbaka till Rose i Mölle.


”Jag cyklade till Mölle på morgonen och tillbaka på kvällen. Rose brukade ta sin cykel och så körde vi upp i skogen. Vi cyklade alltid tillsammans; inget kunde skilja oss åt. Vi blev kära i varandra. Jag såg till att hon aldrig åkte hem ensam och stod kvar tills hon hade kommit inom dörren.”


Senare hittade Joe ett jobb åt Rose i Höganäs. Då flyttade hon och hennes mamma dit.


Joe Rozenberg och hans Rose flyttade senare till USA. De pratade aldrig om hur det gått till när de förlorade sina familjer i Warszawas getto eller om tiden i koncentrationsläger. Det ventilerades först när deras barn växte upp och ville veta mer om sin egen bakgrund.


Berättelsen om Joe Rozenberg är bara en av många gripande berättelser om flyktingöden i ”Hoppets hamn”. I boken finns också den spännande berättelsen om hur det gick till när Joe efter 65 år återsåg sin vän Stig Kinnhagen i Malmö.


Boken rekommenderas varmt.


Fotnot: Ytterligare en artikel om Mölle som en fristad för judiska flyktingar, "Flyktingtillvaron vid Kullaberg", finns på följande länk: http://www.hotellmolleberg.com/apps/blog/

Categories: None

Post a Comment

Oops!

Oops, you forgot something.

Oops!

The words you entered did not match the given text. Please try again.

Already a member? Sign In

0 Comments