Det vackra huset i Mollebergsbacken - om 150 ar av turism vid Kullabergs fot

Subtitle

Mölleblogg

En intervju med Cilla Bank i Arild

Posted by Erik Magnusson on August 10, 2013 at 2:20 PM


Cilla Bank på bild ur kvinnotidningen Laban från 1906, några år efter det att artikeln nedan skrevs.


I BÅDE ARILD OCH MÖLLE har det under årens lopp funnits flera museala samlingar. De har ställts ut på olika platser, men idag finns det ingen museibyggnad i någon av orterna – till skillnad från i systerorter som Båstad, Torekov, Gilleleje eller Skagen. Här återges en text från 1923 om Cilla Bank, som för hundra år sedan hade ett privat litet museum i Arild.

- - - -


PÅ AVSTÅND SER det lilla fiskläget ut som en klunga hustak i strandkanten, där havet börjar. När man kommer närmare, ser man att det finns små vägar och små trädgårdstäppor mellan husen i det lilla samhället, där en liten skara människor leva sitt karga och mödosamma liv. Några av dem lärde jag känna under sommaren 1903.


Den mest originella var Cilla Bank, som hade ett museum. Man märkte snart, att hon var hela lägets stolthet, ett av dess egna barn, som med egna medel åstadkommit något, som mer eller mindre flyktiga främlingar kunde ha gott av att se och beundra. Jag har aldrig träffat en kvinna av folket med så starkt historiskt sinne som Cilla Bank.


Hon bodde ensam i den stuga, som hennes far och farfar bebott före henne, och jag tror inte, att hon skulle velat byta bort den mot ett kungligt slott. Den låg i en utkant av läget, i en gammal förvuxen trädgård. På ena långsidan av stugan var en utbyggd bakugn och på den andra dörren, som förde in i köket.


Vid sidan om detta två rum, stugan där hon bodde och innanför den sommarstugan, som var museum. Där hade Cilla Bank under många år och med otrolig möda samlat massor av föremål, till stor del ganska värdelösa. Men allt hade en historia, och det var en upplevelse att höra Cilla berätta om sina samlingar.


Högrest stod hon i den låga stugan och talade om sina förvärv. Inte hade hon mycket pengar att offra, men tid och krafter hade hon inte sparat.


Ögonen lyste, när hon lyfte upp en gammal tekanna, som hon påstod vara den första i hela fiskläget. Den hade trasig pip och såg inte mycket ut för världen, men när Cilla berättade om hur den tillverkats på en förfärligt stor fabrik i England och sen skickats till en butik – en fin butik, det syntes på kannans färg – och där köpts av en sjöman, som fört hem den till läget med stort besvär, då blev den en riktig märkvärdighet. Hon visste vad sjömannen hette och vem han var farfar till, och hon hade stått en hel dag på en auktion för att bli ägare av denna märkvärdiga kanna.


”Den första i hela läget”, upprepade hon med andakt i rösten, när hon satte den tillbaka på sin plats. Hon drog sedan fram gamla åkerbruksredskap, som hennes förfäder använt. Hon visade med handen mot fönstret:


”På jordlappen därute har di gått och trampat efter den här gamla plogen, och när jag tar i den så här” – hon ställde sig bakom den – ”så kan jag riktigt känna, att det är dagsens sanning. Jag tycker jag har tömmen om halsen också.”


Hon såg lite förlägen på mig och skrattade till. Hon hade glömt, att jag fanns där. I museet fanns massor av gammalt bohag: koppar, stakar, trä- och stenkärl och dessutom sådant som sjömän hemfört från främmande länder och hav. Där fanns en flaska med märkvärdig tång uti och en, som fört till läget underrättelse om ett fartygs förlisning. Brevet hade inte varit till henne, men hon hade fått halva, och hon visade mig, att det ännu låg kvar i den korkade buteljen.


”Sådant är inte lätt att skriva, och en kan undra, hur det kändes i hjärtat. För det var Svenssons pojke, som skrev det, och han var bara nitton år. Då vill en nog leva. Jag har satt flaskan lite bakom det andra, för en blir ändå melankolisk, när en tänker på det. Här skulle en ju bli van vid sådant, men – jag är i alla fall glad, att jag inte har haft några glyttar på sjön.”


En av Cillas förnämsta skatter var en kinesisk sidendräkt, broderad i vackra färger. ”Jag fick betala en hel hoper pengar för den”, sa hon, ”men den är liksom så död för mig. En kan inte tänka sig, vad det är för en som haft den på sig. Elias Hansson, som hade hem den, sa förstås, att det var en guling med sneda ögon och klumpiga fötter, men där blir ingenting levande av det. Då går det bättre med den här!”


Cilla visade fram en liten tygpåse med påsydda sidenband i olika färger, och hon blev mycket förtjust, när jag förstod, att det var en dopdräkt.


”Men frun kan ändå aldrig tänka, att den här gamla gumman har legat och sprallat i den en gång, va?”


”Visst kan jag tänka det. Och Cilla måtte ha haft en mor, som var mycket glad över sin lilla dotter, när hon gjort sig så mycket möda med den här dopdräkten”.


Då räckte hon mig båda sina händer:


”Är det inte precis så som jag ofta tänkt. Jag kan stå och se på den, tills jag blir så rörder, så tårarna vill fram. Jag var så liten, när mor dog, så jag minns inte mycket, som hon har sagt, men nu tycker jag liksom att hon talar till mig, när jag ser på den här.”


Hon lade varsamt ihop den lilla påsen i ett silkespapper, torkade sig om näsan med förklädet och gick sedan efter några egendomliga stenar, nästan genomskinliga och rundslipade av vattnet.


”Det är minnen från havsbottnen”, sa hon. ”Inte för att jag har varit där, som väl är, men jag har suttit en hel dag i stickande storm och väntat på dem. Se det händer ibland, att vågorna kastar upp sådana här fina stenar, när det blåser ordentligt. Jag kunde ju väntat till efteråt, men då kommer pojkar och tar dem. För det är en fin sten, och Elias sa, att jag nog kunde få pengar för dem, men jag vill inte göra av med dem. När jag nu ser på desse stenarna, så är det, som jag kände det salta stänker på läpparna, och jag känner mig liksom den gången som ett litet pycke bredvid di väldigt vågorna."


Hon lade stenarna på sin plats och bredde en tidning över kaffekopparna.


”Frun förstår”, sa hon lite dröjande, ”att när man har allt det här, som liksom talar till en med var sin röst, då tycker man, att man inte utstår det myckna pratet nu för tiden. Folk säger till mig, att jag skall hyra ut liksom andra om somrarna, men hur skulle det då gå med museet. Det skulle bli en faslig jämmer! Nej, det är bättre, att Cilla Bank drar in på kaffekalasen.”


Hon skrattade belåtet och öppnade dörren till vardagsstugan. Där fanns massor av vykort, porträtt och små målningar, fästade med knappnålar på väggarna. Större delen var från sommargäster, som besökt hennes museum. Hon berättar, att många lämnat något penningbidrag till samlingarna.


”Di pengarna”, sa Cilla, ”har jag i en särskild ask, och inte så mycket som en kaffeböna har jag köpt till mig själv för dem.”


Hon visade mig sedan några akvareller, som hon fått av artister. De flesta var blomstermålningar, men på en av dem var hennes stuga med den utbyggda bakugnen. Den målningen hade hon fått av en artistfröken, som hade så sorgsna ögon.


”Skam till sägandes har jag liksom varit lite glad för det, att ögonen var sorgsna”, sa Cilla. ”Jag tyckte hon förstod, att hon hade också ett hjärta. Annars har jag tyckt, att dessa sommargäster det var som något främmande konstigt, som kom över oss om somrarna. Om di var aldrig så hyggliga. För det var di visst, men visste ju ingenting om dem. Det var nästan som di blåste hit, och sen blåste di bort igen. Men frun tror väl jag är tosig, som står och pratar på detta sättet".


Jag önskade, att jag kunde säga henne med begripliga ord, att jag kände mig smickrad av att hon tycktes glömma mitt främlingskap, men det blev bara tack och farväl.


Sedan dess har jag inte återsett Cilla Bank. Hon var inte den som ofta visade sig på bygatan eller vid hamnen. Hon levde mest för sig själv i minnenas värld.


Fotnot: Utdrag ur slutkapitlet av ”Fiskarefolk” ur Elisabeth Hjelmqvists bok ”En spelman från slätten från 1923, utgiven av J.A. Lindblads förlag i Uppsala. Cilla Banks museisamling skingrades för vinden i samband med att hon avled och kvarlåtenskaperna bjöds ut på auktion.


Categories: None

Post a Comment

Oops!

Oops, you forgot something.

Oops!

The words you entered did not match the given text. Please try again.

Already a member? Sign In

0 Comments