Det vackra huset i Mollebergsbacken - om 150 ar av turism vid Kullabergs fot

Subtitle

Mölleblogg

Arild som ett sparvbo, en uppsats skriven 1895

Posted by Erik Magnusson on December 22, 2013 at 9:05 AM

Den 10-15 november 1895 publicerade den svenskspråkiga dagstidningen Wasa Tidning i Finland följande betraktelse från Arild som en artikelföljetong under rubriken ”Från ett fågelnäste”. Namnet på den kvinnliga skribenten framgår inte.


"DET RÅDDE LIF OCH rörelse den varma sommareftermiddagen framför stationshuset i Höganäs Öfre efter tågets ankomst från Åstorp.


Skjutsarne från Mölle och Arild fyllde en god del af den rymliga platsen; och de resande, som ej beställt skjuts, och de skjutsare, som ej voro upptagna, täflade i att arrangera sig till ömsesidig tillfredsställelse.


En i Arild vistande väninna hade, hvad mig vidkom, redan i förväg uppgjort saken och snart befann jag mig med mitt bagage installerad på den lilla vagnen. Min koffert fasthölls under hela den 5 kvarts långa färden af min bastante, säkre och fryntlige körsvens – armbåge, hvilket i betraktande af den allt annat än jämna och släta vägen och ofvannämnda kollis ansenliga tyngd, väl må gälla som ett atletprof.


”Fröken har väl ingenting emot”, frågar han med sin sluga min, ”att jag tar opp två danska flickor därnere på vägen?”


”För min del må ni gerna ’ta opp’ dem”, svarade jag, ”men jag tycker att er lille häst har nog ändå att knoga på i backarne.”


”Åh, han ä van ve’et”, gentar han och stryker belåtet sin feta haka.


Och jag kan ej underlåta att hemligen gifva rätt åt min, såsom det tyckes, för – andras räkning åtminstone – särdeles filosofiskt anlagde skjutsbroders teorier.


Ty hur ofta fick den ’vanan’ tjena såsom surrogat i brist på bättre uppehållelsemedel under kanske lifslånga bördor!


Men jag glömmer de ’danska flickorna’, hvilka riktigt nog upptäcktes, just som vi svängde ut ur den långa vackra allén med den gulmålade statyn af Höganäs grundläggare, Erik Ruuth, i fonden.


Till min körsvens synbara missräkning voro de emellertid icke hågade för någon åktur, och så bar det af vidare i damm och hetta, alt under det min skjutsare då och då, fast förgäfves, erbjöd plats i sitt fordon åt någon fotgängare – rädd förmodligen att hans häst skulle komma ur ’vanan’.


Konversationen, som han i början sökt uppehålla, dog snart bort, förmodligen tillfölje bristande uppmuntran från min sida – ty när man snarare mot än med sin vilja befinner sig på ett skakande åkdon, hvars fjedrar tyckas lika hårda som ödets ’sic volo, sic jubeo’, känner man sig icke så synnerligen tillgängligt stämd…


Och när jag så från höjden af Brunnby backe, där den stora hvitmenade kyrkan aftecknade sig som en glänsande ’snökyrka’ mot den högblå sommarhimmeln, såg den af seglare och ångare lifligt ’befolkade’ vattenspegeln bakom Höganäs alltmer försvinna – och det bär nedåt, alltjemt nedåt, för lösa tyglar mot min resas mål, hade jag en obestämd, föga engenäm känsla af att stupa ned i ett slags graf.


Till råga på altsammans tog min koffert sig det orådet före att göra en liten betänklig sats, dock utan annan påföljd än att svå små tegelröda märken på densammas lock sprungo mig i ögonen: ’Paris – Copenhague par…’ stod där – och en röst tycktes hviska: ’Det var då…”


”Där ä Arild!” ropar min körsven, och jag följer riktningen af hans piska för att slippa se de där röda märkena.


Men snart har jag glömt dem för den pittoreska och fridfulla synen vid mina fötter. Det är skildraren af Kullaberg, som i Svenska Turistföreningens lilla broschyr med detta namn gifver Arild benämningen ett fågelnäste – och liknelsen är berättigad.


En samling små hus med torftäckta, mossbelupna tak, inbäddade i djup grönska, liksom krupna intill hvarandra och sökande skydd vid Kullabergets fot; här och där en blå rök, som stiger upp i lätta ringlar från de små skorstenarne, och, – behärskande det hela – det urgamla kapellet, hvars trappgaflar lysa som ett par vackra hvita snäckor bland en mängd mörka musslor: så ter sig Arildsläge därnere i sin dal, varmt, stilla, afskildt från världen; smekt och badadt af Skeldervikens böljor, hvilka visserligen bära innevånarnes små fiskarebåtar på sin rygg, men aldrig föra med sig någon seglare eller ångare utifrån till lägets lilla brygga.


Och denna stillhet ger åt hafvet vid Arild en utpräglad karaktär af melankoli och resignation, hvilken hvarken dess underbara genomskinlighet och dess tjusande gendarmblåa färd eller dess sällsamma förtoningar – alt i olika belysning – i svafvelgult, silfvergrått eller vinfärg kunna förtaga.


* * *


Och ’flyttfåglarne’ som gästa ’fågelnästet’, mottagas väl af ’stamfåglarne’ – man kan vara viss på att å befolkningens sida i allmänhet finna vänlighet, god tro och naiva frågor.


Ty Arildsbon är nyfiken – åtminstone sommartiden, hvilket för öfrigt har sin naturliga förklaringsgrund i hans isolering under årets öfriga månader.


Tre stående frågor från ’infödingarnes’ sida (vi tala här naturligtvis företrädesvis om de kvinnliga) får sommargästen vara beredd på att besvara:


Ett: ”Hvar ä di ifrån?”


Två: ”Å hvar bor di?”


Tre: ”Mån di ä nöjda?”


Som mitt värdfolk emellertid råkade vara det mest ansedda fiskarefolk i hela läget – deras rykte för välvilja, ordning och alla andra upptänkliga goda egenskaper var så fast grundadt, att icke ens deras goda och trogna grannar tycktes kunna hitta på någon anmärkning – uteblef, hvad mig vidkom, städse den sista frågan.


Emellertid skulle ’di’, om ett dylikt spörsmål ifrågakommit, med värklig glädje förklarat sig ’nöjda’; ty Lars och hans lilla mönster till hustru voro menniskor, som man har godt af att lära känna och att – tänka på efteråt.


Min värdinna gör mig den oförtjenta hedern att beklaga sig öfver min förestående afresa: – aftonen före densamma säger hon med en suck:


”Så ä detta sista kvällen jag gör i ordning te fröken!”


”Kära mor, jag tycker ni skulle vara glada att flytta in i era rum igen och slippa att längre ha det så här obekvämt”, svarar jag med stadsbons hela egoistiska syn på vissa saker och ting.


Då ser hon på mig med sina må kloka, vänliga ögon, klappar mig på axeln och säger trohjärtadt:


”Nej, si, ja tycker de är morsamt, när folk ä här. De blir ju så tomt så… – Å inte har en haft minsta te förtret å’na heller…”


Och så börjar hon syssla på sitt stilla vis, och jag sitter och stirrar i skymningen ut öfver hafvet – undrande om lifvet, som med mästarehand lär oss konsten att småningom vänja oss af med det ena efter det andra af det, som en gång var oss oumbärligt, också någonsin skall kunna stålsätta oss mot den trollmakt, som bor i ett vänligt ord...


Men själfva biet, som yfves öfver sin gadd, behöfver dock honungen för att kunna lefva. Men min värd, som just passerar den stilla bygatan, förtjenar också att ’tecknas’.


Ståtlig, hög och allvarsam; brunhyllt och väderbiten; örnnäsa; svarta ögon med tungsint blick under buskiga bryn och fårad panna; starkt gråsprängdt hår och skägg; fåordig, sluten, men när samtalet väl kommer i gång, vänlig och full af fyndiga kärnspråk; är han en präktig typ för en af hafvets kämpar, en med dess hemligheter förtrogen, en karaktäristisk prydnad för fiskläget och – en mycket frestande modell för målarne.


Men att ’sitta’ är icke i Lars smak. Skada! Ty försedd med nödiga attributer skulle han vara en lika fulländad ’eremit’ som nu en sjömans- eller fiskaretyp.


En gång lyckades det ”Baronen” (målaren Gustaf Cederström, hela ’lejets’ stolthet) att locka honom till att för ett par timmar låna sitt präktiga hufvud åt en af grupperna på konstnärens i år på Parissalongen utställda stora tafla: Kristus predikar från båten. Men redan efter en första séancen hade den ohandterlige modellen fått nog.


Hvad han däremot aldrig får nog af, är att smeka och kela med sin lille tvåårige vis-à-vis i gården midtöfver. När den höge, mörklagde mannen med en kvinnas ömma försigtighet lyfter upp den lille ljushårige, bleke, halft genomskinlige gossen på sina seniga armar och låter honom leka med sitt långa skägg, är detta lika kontrasterande som kärleksfulla möte mellan den starke och den svage en nog så målerisk syn.


Det manliga elementet är i regeln fåtaligt representeradt i Arild. De medelålders männen och de unga äro ute antingen på kortare sommarturer eller på årslånga resor, eller hafva de redan gjort den sista långa färden…


De kvarvarande äro till stor del orkeslösa gubbar, fast man naturligtvis också ser några kraftiga gestalter: min värd till exempel ofvergaf redan för sju år sedan, i sin bästa ålder, det fria lifvet derute, på det en ”Mor” skulle ”sitta alldeles ensam hemma”…


Men dessa kvarvarande synas utföra sitt arbete utan lust och drift – fisket i Arild är ju ock, som bekant, af en högst temporär natur och altså föga lönande. Deras hela bestyr inskränker sig därför ofta till att syssla litet i de små frodiga täpporna, hugga ved, tjära och måla båtar och husgeråd, äta bär – sittande på huk framför krusbärsbuskarne och med en glupskhet som kan anstå skolpojkar i ferierna – och att – sova.


Atas ord i ”Lille Eyolf”: ”att leve Livet tog dog ingen Ting have at fylde Livet med” rinna en ovillkorligen i minnet vid åsynen af dessa män… Och dock börja de sin dag så öfvermåttan tidigt och – regelbundet med en vandring ned tlll den lilla hamnbryggan.


Vare sig morgon är klar med sol, som just höjer sig i glans, eller stormig och grå, då hafvet ligger svept i regntöcken och en kråka kraxar därnere på en enslig påle – alltid stå de där, dessa betänksamma, tysta, sysslolösa gestalter i samma halft bidande, halft likgiltiga ställning.


Ett par små skutor, som ligga förtöjda vid bryggan, vagga fram och tillbaka med en liksom beklagande rörelse, som ville de säga:


”Det tjenar till ingenting… det tjenar till ingenting…”


Och så vanka gestalterna hemåt igen – gamle Ola med sin ende vän, en liten hvitullig fuling till hund, Gojan kallad. Aldrig har jag hört Ola tala till Gojan eller sett Gojan vifta på sin svans åt Ola; men stannar den ene, stannar den andre; går den ena, går den andre – en tyst men trogen vänskap!


Och så ha vi gamle Petter, som håller brödförsäljningen och som, då jag en gång frågade, om han ville sälja mig en gammal målad porslinsskål med skepp och engelska verser, med undertryckt häftighet utbrast:


”Å hva skulle de tjena till? En kommer minsann inte mer dit, där hon ä köpt”, mumlade han därpå för sig själf.


”Till London?” frågade jag.


”Ja”, blef det korta svaret. Och så sjönk han i tankar.


Det förekom mig som om de väldige East- och West-India Docks dragit förbi hans syn i den lilla kvafva boden.


Och den där förfärliga stormdagen, så en galeas kom drifvande in mot viken – då blef det lif i min tyste värd!


”Kom, Lars!” ropar jag. ”Se på skeppet, som drifver därute!”


Ögonblickligen står han vid min sida – all tröghet är bortblåst.


”Den har inte kunnat klara Kullen”, utbrister han med en sällsyn vibration i rösten. ”Han har mist flera segel… Se hur de hänga, som ä kvar!... Han ska försöka att komma upp i viken och ankra.”


I flera dagar ’lefvde’ han på fartyget och dess öde – tills det en morgon var sin kos och därmed också Lars språksamhet. Det var blott ett gammalt minne som dragit förbi liksom den förbiseglande skyn.


***


Hafva männen en viss benägenhet för att förnäta sina dagar med egna funderingar, så föra däremot kvinnorna i regeln ett ytterst sträfsamt lif. För att nu ej tala om hvad vården om hemmet kräfver, så tillkommer dem också arbetet med nätet.


Tomma komma dessa ofta hem, intrasslade och hopfiltrad, smala som ett finger, och så är det att taga itu med deras utredning, med den tålamodspröfvande bortplockningen af tång, musslor, stenar och småkrabbor, hvilkas klor, ifall djuren äro vid lif, måste sönderbrytas – ett lärospån i nödvändig grymhet, vid hvilket äfven barnen från tidigare år vänjas.


Och så risplockningen i skogarne! Det är en egendomlig syn, hvilken lördagsmorgonarne möter ögat, denna långa procession af kvinnor med bara fötter och uppdragna kjolar – bakifrån sedda taga de sig alldeles ut som vandrande rishögar. Vid hemkomsten göra de sig fria från sin börda genom att handlöst kasta sig på rygg och släppa det knippan sammanhållande bandet.


Men trots det att man bland dessa kvinnor, helst de äldre, möter en och annan liknöjd eller kärf fysionomi, som hårdnat till under dagligt släp och oro och bekymmer för de kära, som hafvet tagit: så saknas icke en viss gemytlighet och förnöjsamhet hos mpnga. Jag gör en rond i ’lejet’ för att hyra rum åt en vän och träffar på en anslående interiör. I stugan innanför en litet kök med kullerstenar och blankskurade kärl, sitter en gumma och spinner, ackompagnerad af en katt, som gassar sig i solskenet.


De gammaldags möblerna, den egensomliga jernugnen med sina gjutna reliefer med bibliska motiv, som ligger så blått och glittrande utanför de små fönstren – allt inger en känsla af stilla välbehag.


”Så fint och trefligt ni har!” utbrister jag.


”Åhnej”, svarade den gamla stilla och utan ringaste bitterhet. ”Vi har det inte fint. Det ä bara herrskaperna som ha det fint.”


”Men herrskaperna äro, som ni märker, mycket begärliga på era rum, och ugnen der skulle nog många af dem gerna vilja ega”, svarar jag och betraktar närmare kaminens reliefer.


”På framsidan där”, börjar gumman ånyo, ”ha vi våra första föräldrar, å på sidorna ä de nattvarden…”


”Ja”, svarar jag, ”och vid den måltiden voro ju gästerna till stor del fiskare. Ni vet nog att världen där ingen skillnad gjorde mellan dem och herrskaperna som ni säger.”


Gumman ler:


”Ne-nej, de har hon allt rätt i. Man tänker bara inte allti’ på’et.”


***


Stormdagarne äro säregna dagar på Arild. De stämma ej med hela lägets karaktär af idylliskt lugn. Men det är dock med en obeskriflig känsla af frigörelse man ser det slumrande hafvet vakna, ser dess böljor yrt tumla om, liksom gripa fatt i hvarandra och dansa fram i långa skummande rader…”


Och badgästerna samla sig då uppe i Strandhagen, en högt liggande hed med vidsträckt utsikt, som omfattar ej blott hela Skeldern och kustlandet mitt öfver, utan ock – där bortom Hallands Väderö – det vida öppna hafvet.


Men uppe på den lilla hamnpiren flockar sig ifrigt tillsammans en annan trupp – lägets minderåriga manliga befolkning – som med högljudda bifallsrop hälsar hvar fräsande bränning.


Den glänsande vågen häfver sig… närmar sig alt mer… gör ett halft slag tillbaka kring sin egen axel… speglar en sekund sin bländande kam af skumm i den metallblanka vattenlinien nedanför och kastar sig i vild skönhet upp öfver den bräckliga piren.


Det är dessa ”röster af mycket vatten”, hvilka komma som hälsningar från de stora hafven, som väcka den unges slumrande fantasi – redan förberedd genom åsynen af de där mystiska, tillkorkade flaskorna med sällsynta alger och de perlemorskimrande snäckorna i stugan där hemma –, tända den medärfda gnistan i hans blod och – värfva honom åt hafvet.


Men äfven en annan och stillare förströelse har Arild att bjuda sina gäster – ett besök i det lilla egendomliga kapellet. Dess läge vid foten af den så kallade Rosentwistska villan –ett värkligt ”schweizerhus” med den härligaste utsikt – är stämningsfullt och tjusande, och vägen dit slingrar fram mellan täcka boningshus och mjuka grupper af ask, björk och rönn, hvilkas klasar tyckas glöda i varmare ton här än annorstädes.


Man tittar in hos kyrkovakterskan, en kvinna med mörka ögon och intelligenta drag, åt hvilkens väsen vården om det lilla kulturhistoriska minnesmärket gifvit en viss prägel af lyftning. Man beväpnar sig med den väldiga, halfalns långa nyckeln, och står snart på den stilla, af en låg hvit mur kringgärdade lilla kyrkogården, som omger kapellet.


På denna kyrkogård, som endat utgör hviloplats för skeppsbrutne, hvilka hafvet kastat upp, har dock ingen begrafts sedan 50-talet – af sanitära skäl, enär många af brunnarne i byn hafva sina källsprång just i närheten af kyrkogården.


Vi träda in i den låga hälgedomen, enligt sägnen som bekant uppförd på den plats – då en ”af hafvet gvitpolerad klippa” – på hvilken fru Helena fann sin son Arilds lik uppkastadt af vågorna och ”pryft”, säger sagan, ”af en krans af neckrosor i det blonda håret och med en svepning af grönskande sjögräs kring lifvet”.


Sägnen antyder ej någon tidpunkt för händelsen på annat sätt än att den omtalar att Kullamannen, till hvilken fru Helena gick att förfråga sig angående sina söners öde, var samme siare, som uttydde konung Waldemar Seirs tankar, då konungen ”en hel dag stått med foten i stigbygeln, försjunken i djupt grubbel”.


Men kapellvakterskan menar på, att en de af kapellet – räknadt från ett par utbugtningar å båda sidor af muren till och med nischen bakom altaret, skall kunna göra anspråk på att tälja tusen år; ”det hade ett par lärda herrar berättat, som riktigt förstod sej på’et, kunde man märka, när di’ gick omkring å’ titta’ på allt”.


Och de så kallade klockarestolen med sina egendomliga grofva utskärningar; det fingerade orgelvärket i hörnet midtemot predikstolen; dennas ljusarmar af messing, utskjutande från ett litet otydligt ansikte – halft människas, halft durs –; den runda fattigbössan på sin träfot, sammanhållen af rostiga järnband, och målningen på bänkdörrar, predikstol och altarets bokställ: blad eller rättare flammor i rödt och grönt – hela denna dekorering försätter en åtskilliga århundraden tillbaka i tiden och eger alltså, om en skönhetens så dock ålderdomlighetens fulla intresse.


Detsamma kan dock ingalunda sägas om endel andra föremål, hvilka tvärtom äro af muycket färskt datum: altarduken till exempel med ett banalt broderi i gult silke på hvit botten, hvilken med stor fördel för kapellets stil kunde utbytas mot den nu undanlagda, med antika knipplingar och konstsöm prydda linneduken.


Och fönsterna sedan! Visserligen mötas deras små bågar i en spets; men, rätt och slätt försedda med vanliga hakar, afdelade i fyra rutor med hvitt glas, passa ungefär lika bra för kapellet som en pincenez på en hälgonabild.


Sådant det nu är, gör Arilds kapell ett splittrande, oharmoniskt intrycj – men ändå utöfvar det en viss dragningskraft på besökaren, kanske icke den tillfällige, men på den, som under någon tids vistelse på platsen, alt emellanåt tillbringar någon stund inom dess stilla murar.


En psalm på den lilla orgeln klingar väl i den djupa tystnaden – och de heliga tonerna omspinna själen med ett nät af sällsamt drömmeri…


Därinne är ensligt och skumt, men löfvärket i solskenet utanför kommer de små fula rutorna att skimra i matt grönt, liksom de blyinfattade glasen i fordomtima.


Ett luftdrag stryker in genom den halföppna dörren – och man tycker sig höra sakta steg smyga öfver det nötta stengolfvet och tysta suckar här och hvar från bänkarnes gömslen – gengångaresteg och suckar från dem, som kommo hit för att bedja för de skeppsbrutne i grafvarne utanför.


Men plötsligt faller en solstråle in genom fönstret vid altaret och dallrar ett ögonblick på den korsfästes bild. Och de oroliga stegen och de darrande suckarne tystna för strålen, som, likt ett gyllene finger, pekar på det där nedböjda hufvudets consummatum est…


Och den enkla fiskarebefolkningen älskar sitt kapell och infinner sig gerna, då den lilla klockan ringer till gudstjänst. Och altare och predikstol, orgel och nummertafla prunka med små starkt doftande blomsterkvastar – men själf väckes den lilla helgedomen hvarken af klocka eller menniskoröster – utan står där som en frånvarande i sitt förflutna ohjälpligt försjunken.


***


Min skizzbok innehåller blott ännu ett blad, men på detta är tecknad en bild, som för mitt minne framstår i hög relief mot ”fågelnästets gröna grund”.


Hennes bild, den unga kvinnan, med det askblonda håret öfver den hvita pannans klassiskt rena linier; med de blå ögonen, hvilkas iris innesluter så många lysande strålknippen.


Hon, som med den harmoniskt utvecklade personlighetens hela enärgi, vill alt, kan alt och hinner med alt. Hon, som med stålfjederns spänstighet i sinne och nerver, tager det dagliga lifvets små eller – stora besvärligheter som några regndroppar på en sommardag.


Hon, som under kulna eller klara tider troget vårdar elden på den egna härden, men som ändå alltid, likt sagans fe, har en handfull gnistor tillöfvers för att tända en ”lusteld” i trötta och likgiltiga sinnen.


Se henne en afton i färd med att samla sin ”lördagsbukett” – hvad skulle de väl vara för ett hem, där blommor fattades på sabbatsmorgonen!


Bok och arbetskorg ställas undan: så och så många scener ur Shakespeare äro genomgångna och begrundade och så många små mjuka barnatår hafva hindrats i försöket att bana sig olofliga utvägar ur maskornas fängsel.


Och så bär det af på skogspromenad.


Hvilken harmonisk rytm i hvarje rörelse! Hvilken klang af käckt lefnadsmod i hvarje slag, antingen nu vägen går fram på banade stigar eller öfver hindrande stättor och halkiga stenar!


Så vandrar hon genom skogen och så – genom lifvet…


Och som hon älskar naturen, tyckes naturen älska henne. Bok och ek liksom sträcka sina grenar mot henne för att brytas, ormbunkar och blommor tyckas intet bättre begära än att få öka hennes skörd.


”Ja, kjære, du kan fa’e.

Saa mange du vill ha’e,”


Susar och hviskar det rundtomkring.


Men nu kan den flitiga samlerskans händer ej famna mer – hon måste säga nej till de blomster, som ännu skulle vilja vara med i ”lördagsbuketten”; ty det börjar skymma och tystna i skogen.


Hemmets grind möter i afton löfvad och prydd med små blågula flaggor – och nu skall den rika ”fångsten” ordnas.


Som hon står där, den väna blomsterplockerskan, med skogens hela friskhet och doft öfver sig, med de täta ögonhåren lätt sänkta öfver kinden, glödande af ifver att få sitt arbete fullbordadt, är det som om lifsglädjen själf i henne tagit gestalt; den äkta, rena lifsglädjen, den som liknar näckblomman, hvars kalk skimrar på vågens yta, men som har roten säkert fästad på djupet.


Vaser och skålar äro fyllda och de små därinnen vänta på aftonbönen… Men fèen ”bjuder och befaller” på sitt trollska vis, att hennes onyttiga ”kamrat”, som ej brutit en stjälk eller ordnat en blomma, också skall ha en ”lördagsbukett” med i handen.


Men ”kamraten” vägrar och anträder sin ensliga hemfärd öfver heden. Däruppe på höjden är väl värdt att dröja ett par ögonblick.


Bakom den skogklädda åsen till venster har solen just gått ned – utan något lysande färgspel, skyar med egendomligt dämpad ton. Öfver kusten midt emot ligger ett lätt töcken, ut hvilket blott en kyrka här och där skymtar – en påminnelse om att det är sabbatskväll.


Och längst ute vid horizonten glida två stora seglare fram – sakta, mer och mer försvinnande liksom ett par drömskepp. Och hafvet därnere slår med alt större mellanrum mot de små men vilda klippartierna, tills det alldeles tystnar… Och fåren ha lägrat sig på sina platser för natten… Och ej en menniskovarelse synes."

Categories: None

Post a Comment

Oops!

Oops, you forgot something.

Oops!

The words you entered did not match the given text. Please try again.

Already a member? Sign In

0 Comments